Helena Timeus
3 aug 20101 min.
Dagen som gått
går som darrningar genom kroppen
Samtidigt som den friska kvällsluften
sköljer över mig med sin gåtfulla fridfullhet
lugnet har bekvämt kurat ihop sig i vardagsrummet
som en kurrande katt
och får de gångna kvällstimmarna att framstå
som overkliga
från en annan tid
som ett stycke ur en surrealistisk pjäs
en konsert med alltför skränig musik
en centrifug
en skenande karusell
Jag sitter här
yr i huvudet
Som jag så ofta gör
Men denna kväll i synnerhet
Som en urladdning
Ett blixtnedslag av motgångar
övertrötthet och skrik
Tills jag satt där utanför ytterdörren
ihopkurad
Och undrade när det ska bli enkelt
När de ska byta skriken mot ord
Skriken som inte bara skär i trumhinnorna
utan också i hjärtat
För det deras ordlösa uttryck
av kärlek
utmattning
och längtan
Efter sin mamma
Känns som kvicksand för mig
Än hur jag ger
Så står behovet oändligt åter
När det ska vara möjligt?
att orka
hur är det möjligt att orka
en hel kväll
- Snart, säger det inom mig.
- Inte tillräckligt snart,
svarar jag i mitt ihopkurade tillstånd
Men redan just nu är det över
för idag
Jag överlevde
Idag
De sover där inne
Som prinsar och prinsessa
De dyrbaraste
De rosenkindade
Och här sitter jag
känner efterskalven i kroppen
Och tänker igen:
- Snart, snart.