Helena Timeus
10 okt 20102 min.
Det är ett hårt jobb att vara fyra år. Det klargjorde vår BVC-sköterska idag, på Leonards 4-årskontroll. Som Leonard för övrigt klarade som en dans. Han svarade på alla hennes kryptiska frågor om vad en pojken gjorde på en massa bilder;
- Vad sitter pojken i?
- Tjappen!
- Vad äter pojken?
- KOJV!
- Var är nallen nu?
- Näää, men vilken tokig nalle! Den kan väl inte ligga i picknickkojen hellej!
Bakom Leonards rygg satt jag där med ett fånigt flin på läpparna och hejade inombords som en hel hockeyläktare. Det är som att man får sin ultimata livsprestation värderad. Som en kär släktklenod på auktion.
Jahapp, är han den stjärna som vi tror att han är, eller är han kanske rent av ett geni? En enfaldigt stolt mamma lyssnade på sonen som snusförnuftigt svarade på sköterskans alla frågor. När han sedan han klämde dit ordet "picknickkoj", så ville jag nästan resa mig upp och skrika "YES!"
Detta toppade han sedan med ett direktcitat från Kråkan i MammaMu:
- Nej, jyck mej i fjädejn!
När sköterskan sedan sett honom balansera på en linje, trätt pälor på en tråd och tittat på runda ringar och triunglor (fyrkanter) på en skylt, så summerade hon det hela med ord som "mycket rikt ordförråd","väldigt bra syn" och "öppen och trygg i sig själv".
- Du kan vara väldigt stolt, sa hon och skickade iväg mig stolt som en hel hönsgård med tuppar.
Men att vara fyra är som sagt inte alltid enkelt. Fyraåringarna har mycket att klara av. Deras små tankar och skenande fantasi tar med dem på små hiskeliga resor. De måste testa var gränserna går. De måste sluta med napp, om det inte är gjort förr. Och måste börja smaka på livets hårda skola.
Leonards nappar hängdes högtidligt upp i ett träd igår. Otal gånger har vi fört det på tal. Otal gånger har han vädjat om att behålla sina nappar. Fader -och modershjärtat har veknat och tiden gått. Tills igår, fastän han samma morgon deklarerade att han skulle ha napp minst tills han blev åtta år.
Vi packade picknick och begav oss ut i en strålande höstskog. Och efter friskt tuggade leverpastejmackor och bullar, så utsåg vi ett alldeles eget nappträd. Leonard var helt med på vad som skulle ske. Hoppades vi. För där hängdes de upp och lämnades åt sitt öde tillsammans med en lapp där det stod "Söndagen den 10/10 2010 slutade Leonard med napp".
Sedan kom kvällen och den omtumlande känslan av förlust smög sig på honom. Han oroade sig för att det skulle åska på napparna. En liten tår ville leta sig upp i ögonvrån. Jag lade mig brevid honom i sängen och kramade honom tills den värsta tomhetskänslan gick över.
Modershjärtat skälvde till. Han har nu klarat en av sina första ganska svåra separationer. Med bravur.
Men det gör ont att veta att livet bara kommer att slänga åt honom fler och fler separationer, besvikelser och motgångar. Och det gör ont att bara snudda vid tanken att jag inte alltid kommer kunna krama bort hans smärta. Att hans mjuka 4-åringshjärta kommer utsättas för livets hårda kanter.
Han kommer säkert klara det. Med bravur.
Men frågan är: Hur kommer modershjärtat klara det?