Äventyr i mataffären

Hamburgare, blöjor och dressing. Det var det behövde köpa när hela familjen var på väg hem från Öppna Förskolan.

- Ska en av oss springa in eller ska vi gå in allihop?

Jag och Fredrik tittade på varandra. Det var som att vi tyst kom överens om att förneka att det senare var ett dåligt förslag. Kanske snudd på idiotiskt. För det är tråkigt att alltid vara så rationell.Hand i hand travade vi över parkeringen. Två jättekorta i matchande mössor, en halvkort i gul toppluva och två lite längre personer. Redan innan vi tagit oss igenom de automatiska spärrarna in i butiken hade vi stött på vår första motgång.

- Den! sa Signe bestämt och pekade på bilvaruvagnen. Varpå hon blev nekad och fick en förklaring som hon varken kunde eller ville förstå. Sedan var lilla matronan Signe fastnaglad i det marmorerade butiksgolvet.

När vi bänt loss Signe från sin fläck så började vi raskt marschera genom butiken. Jag och Fredrik i ett varsitt stadigt grepp händerna om de två kortaste. Leonard lojt eftersläntrande, på ett frånvarande sätt som bara fyraåringar kan vara. Okej, hamburgebröd. Sedan travar vi förbi fruktavdelningen. - Jag äj hunjig, säger Leonard och sneglar på "barn-banan korgen". Plötsligt var hela syskonskaran förfärligt hungriga och vi rycker åt oss tre bananer som balanseras genom butiken.

Taktiken är att aldrig stanna tillräckligt länge på en plats så att det hinns plockas varor ur hyllorna. Svårigheten är när man faktiskt måste stanna i cirka 15 sekunder för att se att man väljer rätt storlek på blöjorna. Raskt börjades det plockas burkar med katrinplommonpuré ner från den motsatta hyllan och i en enda rörelse såg far och mor till att de giriga små fingrarna släppte taget om glasburkarna. Dags att öka tempot ytterligare.

Då började tvärnitarna dugga tätt. Signe och Henry varierade sina taktiker. Signe fortsatte med sitt statytrick, medan Henry mer körde med gelébensvarianten. Ljudligt ackompanjerade av gälla falsettskrik kånkade vi på sprattlande barn, halvätna bananer, en varukorg och ett stort paket blöjor. Lagom till tandkrämshyllan började svetten bryta igenom på modern och fadern. Det var då Leonard kom på att han blivit lovad att sitta en stund i bilen vid entrén under tiden vi skulle betala.- Mamma, fåj jag gå till bilen? Jag var för tillfället koncentrerad på ett hitta en skumbadstvål. En dålig idé att köpa det just idag. Men som sagt. Det är tråkigt att alltid vara så rationell. - Ehh, det tycker jag inte ... Troligtvis mumlade jag mitt svar. Om ens orden nådde Leonards toppluvehuvud, då jag plötsligt slets ur mina tankar av att Henry började sortera olika sorters bindor och Signe fick ett raseriutbrott. - Leonard ... Jag tittade bakom mig. Borta. Nu var svetten ett faktum. Vi flög till kassan, där jag stressade genom betalning medan Signe började trycka på alla nåbara knappar och min man


letade rätt på Leonard. När jag och Signe överlevt betalningen återfanns Leonard i bilen och lillbrorsan bänkad brevid. En stunds lycka. Men sedan. Jag tog ett djupt andetag, för jag visste att överge de aldrig skulle överge sina platser bakom rattarna utan en strid och att ord som; "Nu får ni säga hej då till bilen", skulle talas för döva öron.

De svettiga föräldrarna stod inför sin sista prövning. Jag tog en vilt gastande Henry under ena armen och matkasse och blöjor i andra. Leonard segnade ner på golvet av tårdränktförtvivlan och Signe började krypa upp i bilen. På något outgrundligt sätt tog vi oss alla fem, oskadda, tillbaka till vår minibuss. När alla barnen var fastspända och vi började rulla ut från parkeringen, vände jag mig till Fredrik och sa: - Eller så skulle bara en av oss ha sprungit in ...

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla