Året vi överlevde

År 2011.

Jag tittar tillbaka på 2010 och får svindel. Vilken resa. Vilken krokig, knölig väg vi gått. Vilken bravad. Vilken prestation. Kan inte annat än känna mig lite stolt. Året 2010 var året då vi överlevde. Oskadda. Vi lever. Vi är en familj. Och vi mår. Allt som oftast ... bra. Och när vi inte mår bra, så mår vi ändå bättre än vi gjorde 2009 (och definitivt bättre än jag mådde i slutet av 2008, då jag var komatrött supersize-tvillingravid). - Så alltså. Det blir bara bättre och bättre! En så kallad, god utveckling. Sedan ungefär i oktober 2008 har livet varit en strävsam resa. Livet har skänkt oss fantastiska stunder också - och framförallt, unnat oss tre par strålande vackra barnaögon. Men det som sett idylliskt och bedårande ut från utsidan, har många gånger haft en vass och tung insida. Oändligt strävsamt. Men igår när vi firade nyår i goda vänners lag, satt jag och betraktade våra ögonstenar. Signe i sin pepparkaksklänning och Leonard och Henry i sina jeansskjortor och svallande lockiga hår, så var det som att min hjärta suckade ur sig hela 2010:s tunga bagage och jag vågade blicka framåt. Sådär på allvar. Vågar börja tro på att vi faktiskt överlevt. De första kaosåren med våra tvillingar och tre små barn. Alla veckor och månader med bara 3-4 timmars sömn. Är förbi. Gjorda. Klara. Lagda till handlingarna. Alla veckor och månader med småbebisar som måste bli burna överallt, som ska dubbel-gröt-matas och en storebror som ville vara bebis och inte kunde klä på sig själv. Eller ens prata ibland. Är förbi. Gjorda. Lagda till handlingarna. Signe och Henry marscherar fram på stadiga ben. Äter själva (förutom när de vägrar) och sover på nätterna (förutom när de skriker). Jo, fast de sover. 90 % av tiden. Istället för 10 % av tiden. Som sagt. En god utveckling. Och Leonard klär på sig själv. Även om kalsongerna brukar hamna bak-och-fram. Och IDAG satte han ihop sin första dragkedja alldeles själv. Föräldrarna höll på att svimma. Han är ju 4½ år ändå. Snart en ... människa. Försiktig tillförsikt. Det är vad jag känner för 2011. Inte någon tvärsäker känsla av att allt kommer bli bra, enkelt och underbart. Men en försiktig tillförsikt. Och en känsla av att vi har ett härligt delmål inom synhåll. Inom ramen av detta nya hoppingivande år, 2011. Delmål, Signe och Henry kommer ur sin klåfinger-göra-allt-kaos-och-vägra-förstå-fasen och går in i verbal-kommunikations-fasen. Jag ser den goda utvecklingen. Vi gjorde det! Och känner försiktig tillförsikt.


0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla