175 väsenkrävande procent

Uppdaterat: 1 juli 2020

Så var det den där saken som heter vila. Det vore väl ingen konst, om inte livet kom i vägen hela tiden. Jag har insett att när jag inte är sjukskriven så jobbar jag 175 procent. 75 procent på jobbet, 100 procent hemma. För än hur man vänder och vrider på saken, så tillägnas mitt liv, min kropp, mitt jag alltid åt mitt föräldrauppdrag. Rent praktiskt så kräver det hela min uppmärksamhet, ja hela mitt väsen, på mornar, kvällar och helger. Plus onsdagar, ganska ofta på nätterna och VAB-dagar ... och alla lediga dagar. Då kräver mitt föräldrauppdrag hela mittväsen.


Sedan på dagarna, oavsett om jag är på jobbet eller sjukskriven eller är var sjutton jag är, så kräver mitt föräldrauppdrag saker av mig. Planering, handling, förberedelse, tankeverksamhet, att förhålla sig, förstå och bearbeta. Att försöka återhämta sig, så pass att man ska klara "väsen-krävandet" när man väl är hos barnen igen.


Detta är hela jag, hela mitt liv. 100 procent. 

Sedan, då man yrkesarbetar så läggs dessa timmar (lika matematiskt omöjligt som livsomöjligt) UPPEPÅ dessa 100 procent, i mitt fall 75 procent. Ett arbete som också kräver anspråk på min innersta själ. Ett viktigt jobb, men också ett väsenkrävande jobb. Hepp. 175 procent. 175 väsenkrävande procent!

Så som sjukskriven, så jobbar alltså bara 100 procent. "Bara" 100 väsenkrävande procent. Ja, jag vet. Sarkasmen dryper som en överlastad tortilla. Jo´rå så att det här med vila, går väl lite komsi komsa. Livet kommer emellan. Och det är väl just det som är grejen. Det är därför jag är sjukskriven till att börja med. Att ingen människa orkar jobba 175 procent, där varje litet procent innebär att vända ut och in på sig själv, likt en uppochnedvänd handväska. Så när det går åt skogen och man blir sjukskriven behöver man ju ändå jobba 100 krävande procent. När man egentligen bara vill dra en gammal filt över sig själv. Det säger ju självt, att det inte är så lyckat. Jag känner mig så liten, ynklig och ledsen när jag inte orkar vara mamma, partner, människa. Men för några år sedan sa jag inte så. . Innan jag blev en ihopskrumpen människa. Om jag hade fått ägna mig, om jag och min käre make, hade fått ägna oss åt det som är viktigast då. Om vi hade fått tid. Tid till att orka med. Tid till att bygga upp vår familj. Tid till att återhämta oss, hitta oss själv som föräldrar, som människor, tid att läka. Tid att älska. Tid, tid, tid. ALLT handlar om tid. Tid som man inte har råd med, för man behöver betala räkningar och passa in i modellen. Så det var det här med att lyckas vila. Det går ju liksom inte så bra. Små korta stunder hinner jag släppa taget om kroppens spänningar, lyssna på fågelkvitter och andas. Jag får ofta en känsla av att dessa korta stunder kommer fem år försent. Om jag kunnat ha dem under loppet av dessa år så hade jag kanske aldrig hamnat här. Nu känns de mest som plåster på ett sår som behöver sys. Men ändå. Att den stund då jag hör fåglarna och själen lugnar sig en stund. Så har jag i alla fall chans att inse detta, som jag nyss skrivit. Och kanske kan bara själva insikten hjälpa mig. Hjälpa mig läka. Ta några steg till. Klappa mig på axeln och säga: Bra kämpat Helena. Du älskar, därför orkar du.


0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla