Att överleva en korvgrillning

Ibland slår det mig rakt i ansiktet. Som en fet smocka! Faktumet är glasklart. Jag är trelingförälder och det är ingen lek. Idag var det korvgrillning med dagmammorna, lite som en sommaravslutning. Väldigt mysigt initiativ. Fredrik skulle jobba kväll ikväll, så jag visste att det skulle bli en enmansförälderutmaning. En aktivitet som korvgrillning låter väldigt trevligt - men jag brukar ändå dra öronen åt mig vid sådana inbjudningar. Jag har gått i fällan förr. Som optimistisk nyblivna trelingförldrar (treling; term för tvillingar plus storesyskon, nära i ålder) gjorde vi den missen åtskilliga gånger. Åh, födelsedagskalas, toppen, jättekul. Gå på stan, ja! Julfest, javisst. Picknick, jajjamensan! Och sedan har man ångrat sig och samlat ihop resterna av sig själv i en hel vecka efteråt. Det här blev nästan en sådan gång.


Det hade mjukstartat med att Leonard varit dålig i magen på förmiddagen, bajsat på sig och jag hade hämtat honom tidigare. Men eftersom det inte var frågan om någon magsjuka, så bestämde jag mig för att ändå ansluta oss till korvgrillningen på eftermiddagen. Jag hade trott att vi skulle vara hemma på gården och tänkte; Det här kommer inte bli några problem. Men dagmammorna var mer kreativa än så (de är världens härligaste dagmammor som finns, måste tilläggas!) och tänkte att alla föräldrar skulle få följa med till kalhygget som de brukar göra utflykter till. Där finns en koja som de har gjort och spännande stubbar. Och fortfarande var jag positiv:

- Åh, vad trevligt, äntligen får vi se ert omtalade hygge, sa jag till Leonard när vi gick genom grindarna till gården för att samla ihop Signe och Henry för den lilla promenaden. Det var strax innan Henry satte på sig plåsterhumöret (får ej vika från mammas sida en sekund eller en halvcentimeter) och den högfrekventa gnällrösten - och Leonard kom på att han hade fel skor på sig. Han kastade sig storgråtande på marken. Inom mig började jag innerligt hoppas att jag inte hade gjort ett bittert misstag.

Henry vägrade sätta sig i vagnen och skrek som att hans sista stund var kommen. När han väl hamnat där med fysisk övertalning så lyckades han enkelt och smidigt slinka ner från vagnen och kom gående mot mig med förebrående min. Då använde vi selen i vagnen, till ännu mer högljudda protester. Självklart.


Efter en stunds traskande kom vi till hygget. Det var helmysigt. Leonard lossnade lite och blev sitt vanliga gladlynta jag. Det berättades historier om älvor och tomtar - och barnens ögon lyste. Allt väl, tänkte jag. Naturligtvis så hade jag plåstermannen på min arm och Signe kämpade tappert för att hänga med, men allt var under kontroll.


Dags för korv. Filtar breddes ut och jag placerade barnen runt mig och dagmammorna hjälpte mig med korvar till barnen. Signe och Henry satt och plockade i sig korvbitar och lugnet sänkte sig en minut. Henry var väldigt bestämd på det faktum att han skulle dricka vatten. En vänlig pappa hade fyllt på hans mugg. Med mycket vatten. Jag höll ett noga öga på Henrys bestämda, men misstänkt svajiga, grepp om muggen. På en halvsekund hade det hänt. Självklart. Jag tappade koncentrationen en mikrostund. En dödssynd. Henry pratade glatt och började veva med händerna. Med häpnadsväckande träffsäkerhet tömde han hela glaset över sin axel, rakt ner i Leonards knä. Storskrik. Tårar. Henry blev lika förskräckt och lika ledsen.


Mitt sinne började sänkas ytterligare en nivå. Jag hade troligtvis gjort ett osmart drag. Man borde ha lärt sig. Och sedan fortsatte trelingssituationerna komma som på ett pärlband. Henry ville ha mer vatten. Signes korvar var slut. Jag höll i en egen korv och vaktade det eftertraktade vattenglaset och Leonard ville bestämt att jag skulle hålla i hans också. Myorona kröp in i byxbenen. Henry tömde ut sin skål. Leonard ville ha saft istället.

Det är kväll. Barnen har solsting efter dagen. Kroppen dunkar av utmattning. Hjärnan säger att jag var en dumskalle som tänkte att det var en bra idé att vara med. Och mitt modershjärta sörjer att det inte går att få njuta av en helt vanlig korvgrillning.


Men om tre år kanske jag kan det och då kommer jag nog vara stolt över dagens bravad. Jag var där. Jag gjorde det. Jag överlevde. Och som belöning fick jag uppleva deras lilla värld på deras villkor. Det är något att vara stolt över.


Men det gör mig inte mindre vansinnigt trött ikväll.

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla