Att känna sig missförstådd

Henry vaknar med ett avgrundsvrål.

Varje del i min kropp pulserar av trötthet och skriker tyst: "Neeej!!"

Medan Henrys storebror Leonard tänker:

"Tjohooo, morgonen är här!"

Förvisso är den det, men skamlöst tidigt. Leonard kommer instapplande med napp och favoritgiraffen

och lyser upp när han ser den sovande Signe.

”Signe soover!” ropar han glatt med sin raspiga morgonröst. Blixtsnabbt går hon från djupsovande till en flicka med ögon stora som tefat. Så är alla tre vakna. Och hungriga. Och som genom ett rappt slag i magen gick allt från att vara djupaste natt till intensivaste dag.


Att vara småbarnsförälder är att känna sig missförstådd. Känna sig missförstådd. För egentligen tror jag inte att vi är missförstådda. Men det känns verkligen så.

Vi tänker: ”Det kan ju inte finnas någon familj som har det så kaotiskt som oss” alternativt ”stressigt som oss” alternativt, alla andra saker man bittert tänker medan man ramlar över de nyutvälta leksakerna när man är försenad som vanligt, eftersom en hade bajsat när overallen var påklädd och en annan hade slängt mat på väggen som man fick torka upp och man letar efter bilnycklarna och favoritnappen samtidigt som minst ett barn storvrålar.


Livet känns så OÄNDLIGT OTACKSAMT och så absurt annorlunda från all annan vuxentillvaro. Man finns inte ens själv med på dagordningen. Man måste tänka att ingen annan kan förstå. För hur skulle det rimligtvis kunna vara någon mer som lever denna absurda tillvaro?


Jo, alla med småbarn.

Så mitt i denna känsla av missförståddhet, så finns vi en jättestor grupp som egentligen förstår varandra oerhört bra. Bara man aktar sig för att tävla om vems elände som är störst.

- Låt oss stötta varandra! Dela våra dråpligheter! Berätta dem för andra, men inte som en evig klagovisa, med ett garv och en punchline. Öva på att återge dråpliga kommentarer från din tvååring och berätta om dem på fikarasten på jobbet, stället för att prata om hur du aldrig hinner diska. Att skratta åt sin egen olycka kan man aldrig förlora på. För skratt frigör positiva hormoner och ger förmåga att se på saker med distans.

Och det du då ser, så där lite på distans, är att du lever ett rikt liv. Att ha småbarn i sitt liv, är en fullkomligt ofattbar gåva. Man får uppleva en kärlek som spränger alla gränser och får ordet kärlek verka futtigt och banalt.


Och på köpet, barn är det bästa botemedlet mot Mr Ego-tillvaron som finns.

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla