Berättelsen om en mor

lördags var dagen kommen då det var dags att föda. Jag vill berätta den gripande historien från början till slut och känner därför att jag måste varna känsliga läsare. För livets begynnelse är om än mäktig och stark, inte alltid helt vacker. Det började med att den bliviande modern Kezia vankade av och an, ängsligt letande och kelande. Hon tittade på oss med sina outgrundliga kattögon, som om hon försökte låta oss höra sina tankar. Ivrigare och ivrigare snurrade hon runt i huset och provade platser. Garderoben, Pippitältet, under soffan, i lilla förrådet. Leonard, som kan förstå när katter pratar - visste precis vad det handlade om. - Hon säger att hon ska få sina ungaj nu, utbrister han självklart. Jag, med sin egen förlossning nära i minnet, kunde istället känna hennes ivriga ängslan.Jag mötte hennes mörka kattblick och såg hennes bedjan om flockens stöd vid denna svåra stund. Flocken, denna dag bestående av mamma Helena (sedemera kattmoromor), lilla kattfarbror Henry, stora kattmorbror Leonard och så kattmoster Signe, gjorde allt i vår makt. Största ansvaret kände kattmorbror Leonard som troget höll henne sällskap i sin hörna i lilla förrådet som jag vänligt men bestämt påvisat henne. Så snart han lämnade hennes sida gick hon ängsligt efter. - Leonard kan du sitta med henne lite tror du? undrade jag, språkrör för den ängsliga modern. - Jajjamen, sa han och parkerade sig vid den dörröppningen. Sjöjövajfabbe-fajfajsfaj, de va mej en sjusädeles kaj! hördes snart skrålande från kattmorbrorn och Kezia lade ned huvudet för att vila en stund lugnad av den sällskapliga sången. - Föjjesten Kezia, kan du vänta lite med att föda, jag ska baja hämta mina bilaj! Kezia fixerade sin oroliga blick på den hårfagre unge pojken. Han var snart tillbaka och gav henne alla sina bästa råd. - Tjyck Kezia! Tjyck ut ungajna! Hennes ängslighet ökade i takt med böljande rörelser över magen, vilket jag i mitt inre förstod var värkar.Med en overkligt stark känsla sympatiserade jag med denna vånda, varpå hon oroligt började springa runt i huset. Hon ställde sig på olika platser och började trycka. Slutligen hamnade hon i sin bajslåda och där hon med stirrig blick satte igång att trycka. Och sedan blir mitt minne en aning otydligt. Många saker hände på samma gång. - Mamma, titta däj! utropade Leonard Och ur Kezias rumpa hängde en slemmig kattunge och lite annat odefinierbart slem. Allt detta var nära att landa rakt på Lilla gubben som Signe lagt ifrån sig på golvet. Signe stod med uppsprärrade ögon och mumlade skräckslaget för sig själv; "neeej, ajjj!" med Henry gastade; "DÄJ, mamma, DÄJ!". Med en handduk i högsta hugg lyckades jag tog emot det lilla darrande knytet. Jag torkade försiktigt bort det värsta slemmet och kände att den lilla ungen inte vägde mer än en varm korv med bröd. Hjärtat slog för allt som det var värt av den chockartade entrén till livet. Stressad och förvirrad smet Kezia därifrån.Jag försökte följa efter henne och visa den lilla avkomman för henne, men hon tycktes leta efter något annat. När hon slutligen visade intresse för den skakiga blinda ungen och såg ut att börja slicka den, så öppnade hon istället sina käftar och började måtta in hugg på det det lilla huvudet som med sina mösstroféer. - NEEJ! Ät inte upp din unge! skrek jag förskräckt och ryckte bort det lilla livet från henne. Den pep ynkligt och jag kände hur en lätt panik sänkte sig över mig. Ett virrvarr med tankar på berättelser om unga katter som äter upp sina ungar och hur vi skulle behöva se den lilla ungen självdö i brist på dimjölk, snurrade runt i min överhettade hjärna. - Ätej hon upp sitt barn!? skriker Leonard med skräck i blicken. - Jag vet inte Leonard, jag hoppas inte det, sa jag klentroget. - Åh, nej, åh, NEJ! Jag som tjodde Kezia skulle bli en jättebja mamma! utropade han förtvivlat och sprang snyftande ut på gräsmattan. Jag visste inte för vem mitt hjärta blödde mest. För det stackars nyfödda livet eller min egen förtvivlade, djupt engagerade, avkomma.Det var då tanken lyckades tränga fram till mig. Efterbörden. Någon har nämnt någon gång att kattmammorna ofta vill äta upp efterbörden. Ett litet hopp tändes. Kanske var det efterbörden hon så ängsligt sprang runt och letade efter? Kanske var det den som hon förväxlade ungen med? Halvt äcklad började jag leta i handduken som jag höll ungen i efter den slemmiga klump som kommit tillsammans med ungen, sedan dök jag ned bredvid Kezia och visade upp den för henne. Hon nosade först skeptiskt innan hon satt tänderna i den. En våg av lättnad for genom mig. När hon sedan slukat den insåg jag att det bara fanns en sak att göra. Jag lyfte den omtumlade nyblivna modern in i den mjuka boet och sedan lade jag dit ungen. Må det bära eller brista, tänkte jag, för ungen överlever ändå inte utan sin mamma. Men GODE GUD låt henne inte äta upp den! Hon nosade lite trevande på ungen som med ofattbart kraftfull iver och med oseende ögon började leta efter den livsgörande mjölken.

Då var det som att ett lugn sänker sig över den stressade kattmamman. Hon lade sig rätta, slickade välkomnande på ungen och lät den böka runt efter hennes spenar. Jag satte mig utpumpad av lättnad på golvet, när jag insåg att Leonard gick omkring i sin förvivlan ute i trädgården. - Leonard! Hon tar hand om sin unge nu! Glädjestrålande kom han skuttande. - Åh, det vaj ju det jag visste, att hon skulle bli en underbaj mamma! Vi stängde dörren om den lilla kattlyckan och lät det darriga ekipaget ta hand om varandra i lugn och ro. När vi en och en halv timme senare tittade till dem, så hade den lilla ungen fått sällskap av fyra små syskon som alla ivrigt sög på mammans spenar. Kezia mötte stolt och matt min blick. - Du har varit så duktig, Kezia, sa jag och hon tog kurrande emot min smekning. Ja, alla mammor som någon gång burit ett barn i sin kropp är duktiga. Oändligt, ofattbart, underbart duktiga.

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla