Den förkroppsligade tiden

Jag tittar in i barnens glittrande ögon när de ser en stor lastbil fara förbi på landsvägen.

- DÄJ! ropar de entusiastiskt.

Sedan kommer en dam med två små taxar.

- DÄÄÄJ! ropar de igen med, om möjligt, ännu större entusiasm.

Jag skrattar och tänker:

"Mina kära barn. Ni har nästan allting kvar att upptäcka!"

Jag fyller 34 år i vår. Det är mycket jag inte vet. Mycket återstår av mitt liv, som jag ännu inte upplevt. Enligt medellivslängden kommer jag vid fördubblingen av min ålder vara en pigg pensionär mitt i en ny fas i livet.


Så, ja. Jag har mycket kvar att uppleva och upptäcka. MEN, jag har också hunnit med en del.

Jag har hunnit tappa mig själv i tonåren och hittat mig själv igen. Hunnit vilja förändra världen och sedan blivit djupt besviken (och sedan blivit lite lagom cynisk). Hunnit resa till länder långt bort, fått hemlängtan och omskakande kulturkrockar. Hunnit välja utbildningar, ångrat mig och sedan slutfört dem. Flyttat in och ut ur lägenheter så ofta att jag glömt vilken adress jag haft. Hunnit ha ett antal första dagar på nya jobb, med skakande ben och skälvande självförtroende. Hunnit bli kär, gift mig, köpt hus, hittat paradiset på jorden och fått tre barn.

Och inget av det här kommer jag behöva göra för första gången igen. Visst är det väl för väl? Att man blir äldre. Hur besvärligt vore det inte om hela tiden stod kvar på samma plats? Om vi inte fick hela tiden vandra vägen framåt och skörda ny kunskap?


Jag tycker det mänskliga åldrandet har fått ett oförtjänt dålig rykte.Vi stretar och gnetar emot det - till vilken nytta? Ungdomligheten borde väl egentligen inte vara laddat med varken positiv eller negativ klang, det är helt sonika ett konstaterande. En är barn, en annan är ung, en tredje äldre, en fjärde gammal.


Men en sak är lite spännande. Barn förkroppsligar tiden.Från den stund ett barn fötts, så kan man läsa månader och år i dess växande kropp och ständigt föränderliga intellekt. Likt årsringar på ett träd.


Ikväll kan jag titta på den sovande Leonard och bara veta hur 4½ år ser ut. Förut var 4 ½ år en diffus mängd tid med lite olika händelser i livet, inget märkvärdigt, bara dagarna som gått. Men annat blev det sedan barnasläktet gjorde entré i mitt liv!

Från ett skynkligt knyte på 3,9 kilo, till en pojke med långa ben, som kan säga saker som; "Håll i hatten, nu blev jag förvånad!". DET är 4½ år, förkroppsligat.


Tid.En märklig sak.Lika osynligt som luften vi andas, lika livsviktigt och ofrånkomligt som syret för våra lungor. Den är den enda valuta vi blir tilldelade, som alltid har exakt samma värde för alla människor. Det enda man kan veta säkert, är att tiden går. Och att det är jag själv som väljer vad jag ska göra med den.


Men egentligen vet jag bara en sak säkert om tid. Och det är att om man vill vara säker på att man förvaltar den på bästa sätt. Så ger man bort den.


Som en kärleksgåva. Till sina barn.

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla