Den ljusgröna vardagen

Och så var semesterläget slut. Den flytande tillvaro ska återigen stramas upp. Får en form och en struktur. Som kallas vardag. Denna del av livet som allt som oftast tillskrivs färgen grå. Hur nu en del av livet kan ha en färg. Men den verkar ju ha det. Och då är frågan om denna del av livet - vardagen - verkligen förtjänar sitt gråa rykte?För egentligen är vardag inte samma sak som tristess, om det nu är det som man menar. Detkanvara samma sak, men det behöver inte alltid vara samma sak.


Så, varför är detta viktigt att avhandla? Kanske för att jag behöver intala mig själv att inte fälla en tår över att semestern är slut. Men kanske lika mycket för att jag ibland känner ett alldeles speciellt starkt behov av att fundera på varför man tycker som man tycker. Av tradition? Av slentrian? Eller för att det är en äkta åsikt?


Och kanske också för att jag vill försvara det faktum att för oss - som lever i bakvända världen - så är semestern en väldig massa arbete. Medan vardagen erbjuder ett betydligt mer strukturerat och lugnare liv. Med sina rutiner och sin förutsägbarhet.

Vår vistelse i stugan var en semesteridyll. När man tittar på korten. När man tänker på de soliga stunderna. Oerhört strålande väder. Ljumma vindar. Frukost i det fria. Bad i sjön och ständigt shortsläge. Och så däremellan. Det är som de djupa skuggorna blir svartare i kontrast till allt solljus och förhoppningar om semesterlycka.


Signe, Henry och Leonard drabbades av kollektivt värmeslag. Omvänd dygnsrytm och gassande sol. Som gjorde att läggningen tog tre timmar i stugans ångbastu till sovloft. Där Henry tror att han är Svea Rikes tokroligaste kille och gör galna utspel på sitt nonsensspråk. Signe klär ut sig till spöke och Leonard skrålar en egenskriven sång. Alla svettas och föräldrarnas kväll blir ursinnig, trött och kort.

Och så när morgonen kommer, alldeles för tidigt, blir stegar modern ursinnigt ur sängen. Vansinnig över semesterns uteblivna vila och riktar storsint sin ilska mot sin man för att han är också trött. Vilket hon gör för att hon är trött. För att allt är upp och ner, för att rutinerna är åt skogen och allting kolliderar. Guldstunderna glimmar vackert däremellan, med raderar ändå inte ut det mörka. Men så är livet. Så är livet för oss. Just nu.


Men nu är i alla fall semestern slut. Ett faktum som inte någon åsikt kan ändra på. Så man behöver kanske varken jubla eller sörja. Det är jubara som det ärmed den saken.


Nu är det vardag som gäller - menen sakgår att påverka. För jag tänker inte kalla den för grå. Jag tänker kalla den för ljusgrön.Grön som sommaren. Ljus som det lekfulla sommarljuset. För sommaren försätter ju fastän vi inte längre är lediga. För att guldstunderna äreftersträvansvärdaoch kanske till och medlite mer lättåtkomliganär vi återigen får ta skydd under vardagens trygga vingar.


Vardagens trygga struktur liknar en trygg förälder för hela familjen. Som med fast hand hjälper oss att styra upp vårt liv och skänker oss välbehövlig stabilitet. Så kanske är det med en lättnadens suck. Som vi återgår vi till vardagen. Den ljusgröna.


0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla