Drömmen om ett spegelblankt hav

Det här är min blogg. Den speglar mitt liv. Bra och dåliga dagar. Idag var en dålig dag. Jag vill ge er en chans att idag välja en annan, kanske gladare, läsning. Jag tar absolut inte illa upp. Vill bara berätta, så är v


alet ditt. Och för er som väljer att läsa. Oroa er heller inte. Jag överlevde.Klipporna vid ett upprört hav. De kraftfulla vågorna som ursinnigt slår emot dem. Dånet och blåsten som gör att man nästan känner sig lite avdomnad i huvudet. Och samtidigt knivskarpt levande. Vinden som sliter i håret och den saltmättade luften som kryper in i varje por. Allting innanför och utanpå kroppen berörs av havets närvaro.

Så känns mitt inre just nu, i efterdyningarna av onsdagen den 10 augusti 2011. Fast mitt upprörda hav idag var livet.De kraftfulla och ursinniga vågorna var mina tre älskade barn som tog fram sitt tyngsta artilleri mot sin mor. Dånet var deras ogenomträngliga, konstanta skrik. Vinden var deras små sprattlande kroppar och motvilliga sinnen som slet och rev i sin mors kropp. Vågornas slag mot klipporna var min vrede som genomfor mig med sin dallrande styrka. Och tömde hela mitt inre på kraft. Den saltmättade luften var den massiva känslan av att inte orka eller klara av situationen. Som kröp in i varje por av min kropp. Och smaken av salta tårar. När jag halkade till och sögs ner i en av de virvlande vågorna, fick en kallsup och krampaktigt simmade upp till ytan. De korta, kippande andetagen av luft. Innan nästa våg. Jag fantiserar om ett liv som inte handlar om överlevnad. Där ett kort andetag vid vattenytan inte är den dagliga ransonen av luft. Ett liv där det inte alltid är storm. Jag räds inte utmaningar. Jag räds inte motgångar eller livets oförutsägbara vändningar. Men att rida ut kraftfull och otäck storm i en slagtålig segelbåt är inte samma sak som att ligga i vattnet utan flytväst. Att kämpa för varje andetag. Och ständigt undra vilken våg som ska dränka en. Vilken av dessa stunder eller minuter man kommer förlora kontakten med vattenytan. Och hur det än framstår, så skriver jag inte det här för att klaga eller ondgöra mig över småbarnslivet. Jag älskar mina barn lika mycket som till månen, solen och vintergatans alla stjärnor och tillbaka.Men detta har visat sig inte vara av särskilt stor betydelse för hur svårt det kan vara att överleva ett liv tillsammans med dem. Jag skriver det heller inte för att bräcka någon i ömklighet. För att försöka överträffa någon annan i elände. Alla har rätt till sin egen ångest. Oavsett antal barn. Oavsett barn eller inte barn. Oavsett, vad som helst. Om något gör mig ursinnig, så är det att jämföra elände. Man ska aldrig behöva förklara och rättfärdiga sin ångest. Har man den, så har man den. End of story. Erbjud varandra en tröstande kram. Ett medmänsklig försök att förstå, inte komma dragandes med vem och vad som kunde ha varit värre.Jag skriver för att överleva. För att bearbeta, tugga sönder och bli kvitt allting som denna dag hade i sitt sköte. I ett försök att skaka av mig all ilska, frustration, otillräcklighet och ledsenhet som samlat ihop sig som en skräphög i mitt bröst. För att tända ett litet hopp. Om att någon dag få jag njuta av små stunder. Vid ett spegelblankt hav.

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla