En överhettad själ

Ibland undrar jag var jag befinner mig. Som att min känslobarometer är ur funktion och så har jag tappat bort instruktionsboken och alla reservdelar.Det är som att skyarna på himlavalvet har fått fnatt när den öser sitt vatten över mig. Som att hälften av dropparna är söta och hälftensalta. Salt regn som strilar ner innanför kragen och ger en bitter eftersmak, som om himlen gråter. Och så rätt som det är, byts det till sötvatten. Och inte bara sött, utan helt gudomligt. Det omsluter mig med sin vällukt och lämnar efter sig en känsla som liknar ... lycka.


Så. Befinner jag mig i det fantastiska eller i det fruktansvärda? In heaven or hell? Jag och Leonard traskade genom stan idag. Han hade bestämt sig för att värdigt och med stor inlevelse vara iklädd ett svart priatöga under denna lilla promenad. Under tiden skulle sången från Pippi-filmerna "Sjöjövarfabbe fajfajs faj" sjungas med kraftfull röst. Mycket passande, tyckte Leonard. Och alla förbipasserande fick ett mer eller mindre ofrivilligt leende på läpparna. Denna skrålande hårfagre fyraåring med piratlappen för ögat måste ha varit en ganska oväntad men uppiggande syn. För mig var det ren och skär lycka. Jag skrålade med i sången och log så att mungiporna värkte.


Mindre än en timme senare befann jag mig i köket tillsammans med alla tre guldlocksbarn. Fredrik fixade med maten medan jag tog "sitta-på-golvet"-passet. Barnen röjde loss i den vanliga rutinen. Böcker skulle läsas. Det kanske låter som en vettig aktivitet med trötta "snart-middag"-barn. Men ack nej, inte för oss. Då ska det gnällas, vrålas och slåss om vems tur det är att läsa ensam hos mamma. Att lyssna alla tre barn samtidigten och samma bok uppgosade tillsammans i mammas knä är tyvärr en ... utopi.

Mest frustrerande den här gången, var när jag inte hörde vad jag själv läste för Henry, när Signe stod och höll ut ett enda långt skrik som varade hela Nalle Puh-boken. Ett par liknande incidenter senare snyftade jag en skvätt i Fredriks famn medan han stekte fiskpinnarna. Otillräckligheten och tröttheten hamrade i huvudet på mig och mina tårar forsar som en strid ström av salt regn. Jag vill bort. Fly. Jag vill säga stopp. Jag måste få andas. Det är för jobbigt.Det här är en anledning till varför jag älskar att titta på Idol just nu. I mitt schizofrena känsloläge måste jag få vila min överhettade själ med lite färdigtuggad underhållning. Mina kroniskt svidande ögon behöver bara kisa mot TV:n för att utan ansträngning förstå vad som händer, ryckas med, känna uppenbar och okomplicerad glädje och sorg. Ibland hoppar deltagarna av lycka. Då är de glada. Sedan gråter de och går med sänkta axlar ner från en scen eller ut genom en dörr. Då är de ledsna. Jag kan koncentrera mig på hur byxorna sitter och huruvida de borde ha haft en annan frisyr, om de håller tonen eller borde valt en bättre låt. Jag älskar mina barn. Så mycket att det ibland gör ont. Se där. Ännu en motstridig känsla. Jag älskar mina barn så att jag ibland vill studsa och hoppa och vifta med händerna precis som Idol-aspiranterna. Och så faller man ner i den djupaste natten. När man minst anar det. För än hur söta barnen är så får de ibland mig att fälla salta tårar. För att jag är otillräcklig. Människa. Men jag måste acceptera dessa parallella världar. De måste få samexistera. Och istället för att gräma mig över det salta regnet. Så är det mitt val. Att glädjas över allt det söta.

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla