Hus och förstånd en solig dag

Tre saker har jag lärt mig idag: 1. Om man får en vag känsla av att man har glömt plattan på, så finns det risk att det stämmer. 2. Huset börjar inte alltid brinna när en platta på står fullt påvriden i tre timmar. 3. Åk aldrig till badstranden med två 1½-åringar och en psykbrytsbenägen 3½-åring (med färre än med tre utvilade vuxna som sällskap.) Och nu ska jag berätta hur jag lärt mig detta.


Jag skulle hämta barnen på badstranden idag. De hade haft en härlig eftermiddag med sin dagmamma där. Jag tänkte att det vore en lysande idé att gripa tillfället att få doppa min trötta, varma kropp och möta upp dem där utrustad med badkläder och enkel strandmiddag. Dessutom skulle deras kära mormor också möta upp oss på stranden. Upplägget kändes mycket lovande. Kanske lite för lovande. Jag åkte hem och gjorde en ursinnig snabbt packning av ombyten, kokning av pasta med upptinade köttbullar, vattenflaskor, badhanddukar, strandleksaker och picknickfilt.

När Chryslern rullade iväg mot badplatsen dök det upp en känsla inombords att jag kanske hade glömt stänga av plattan på spisen. Men med de otaliga gånger jag nojjat mig i onödan som referens så bestämde jag mig för att detta var ett sådant tillfälle.Det kändes fortfarande lovande när jag anlände till stranden och såg dem stillsamt sitta i vattenbrynet med dagmamman och plaska. Mormor dök upp och sedan tackade vi dagmamman för idag och hon åkte hem med sin son. Jag och mormor avlöste varandra för att få simma ut i den ljuvligt ljumma sjön. Jag bredde ut filten och kände mig mycket nöjd. Sedan var det som att de tre små änglarna till barn insåg att något var väsentligt annorlunda nu. Dagmamman var borta. Mamma och mormor var här. Det var som att de gjorde en telepatisk överenskommelse: Yes, nu kan vi släppa våra hämningar! För storebror Leonard innebar det att ratta in rösten på den mest enträget gnälliga frekvensen. Radioprogrammet hette: "Moment 22". Han ville vara vid vattnet, men inte bli blöt. Vara i gummibåten, men inte åka. Han ville inte sätta på sig torra badbyxor och eller ta av sig kläderna, men ändå inte ha de blöta kläderna på sig. Redan nu behövde jag djupandas.Henry skulle vattna som vanligt. Filten. Torra badhanddukarna. Badkassen. Sedan skulle han packa upp och sakerna flög ur tygpåsarna. Torra ombytena, mormors underkläder, kameran. Signe och Henry fick då syn på bryggan. De hade kanske sett den förut, men inte riktigt sett den. Hur roligt det var att springa på den. Och hur extra roligt det var när mamma och mormor jagade dem hela tiden och sa "neej". Och samtidigt Leonard: Men maaammmmaa, jag vill inte sitta här, åhh, det stäääänker på mig ... Det är nog dags att äta, flämtade jag och mormor till varandra. Att få två 1½-åringar att ens närma sig filten och ännu mindre hinna sitta ner så pass länge att de hann få sin mat, var i sig ett konststycke. Men med lite flinka ben och fingrar lyckades vi bända ner dem på filten. Leonard: Får jag nån mat dååå? Makaroner och köttbullar. Två minuters lugn och ro. Två och en halv, kanske. Sedan ställde sig Henry resolut upp. Nejmen, här kunde man ju inte bara sitta och slöa. Det gnistrade av otyg i hans blåa ögon. Nya arenor, nya möjligheter. Han tog sina makaroner och slängde dem på Leonard. Sedan tog han Leonards makaroner och slängde dem på grannens filt. Sedan tog han över Signes sked och då tog Signe sin skål och hällde makaronerna över sig istället. Då gick Henry och plockade upp makaronerna från marken och från andras filtar, där de flugit runt. Han hälsade glatt på publiken. (Strandbesökarna hade fått livesändning av en re-make av "Familjen Annorlunda".) Då passade Signe på att ta båda skedarna. Leonard hade lyckats få i sig det mesta av sin mat och önskade påfyllning. Jag stoppade in en och annan köttbullshalva i Henrys mun i farten för att han skulle få i sig någonting. Aha, tänkte Signe. Här gäller det att vara påpasslig! Då reste sig Signe, tog en av Leonards köttbullar och drog iväg det snabbaste hennes små runda ben bar henne. - Neeeeej, Signe tog min köttbulle, skrek Leonard och började jaga sin vilt mumsande syster. - Leonard, det finns fler! Han återvände till filten och försökte slänga i sin mat, ängsligt blängande och gnällande när Henry och Signes giriga fingrar närmade sig igen. Det såg ut som att det sprängts en kastrull med makaroner över vår filt. Och en och annan nedtrampad köttbulle låg kvar. Sedan var barnen redan i full färd med att leka katt och råtta på bryggan. Jag och mormor fick öva oss i periferiséende och simultanförmåga med kurrande magar. För några köttbullar var det inte över till oss. Vimmelkantiga av strandutmaningen tog vi oss hem till huset. Det luktade som någon lagade mat. En minnet drabbade mig som en iskall dusch. Plattan! Japp, den var på. Men huset stod kvar. Spisen också. Barnen fick sedan solsting på kvällen och inte kunde somna och den svaga lukten av bränt kröp innanför skinnet. Det var då jag insåg vad jag lärt mig idag. Ha inte för bråttom. Åk inte till stranden med tvillingar under två år. Ignorera inte vaga känslor om spisplattor. Hoppa inte över middagen. Om du nu vill ha huset kvar och dina förstånd i behåll.

1 visning0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla