I mataffären med tre småbarn: En avhandling

Och så behöver vi handla lite också, hur ska vi lägga upp det? frågade jag till Fredrik i eftermiddags. - Ja, åka till affären är det vanligaste, svarade han och log snett. Sedan suckade både han och jag. Vi satt där med våra 3½ -och-1½ -och-1½-åriga barn hängande och klängande omkring oss. Handla lite. Det låter ju som något man kan göra i förbifarten. Men i själva verket är det ett svårbestiget berg att ta sig över. Utan säkerhetsutrustning. Jag föreslog en mataffär i närheten som brukar vara glesbesökt. Det skulle visa sig som ett smart drag, eftersom vi redan haft en vild diskussion i bilen med Leonard om hur högt Mora Träsk skulle spelas. Lite som uppvärmning. Sedan var det frågan hur vi på bästa sätt skulle få våra större och mindre familjemedlemmar att flyta med så smidigt som möjligt genom affären. Eller rättare sagt, skapa så få katastrofer som möjligt. Ett minus för den utvalda matbutiken var att de inte hade några bilkundvagnar, så det gick med lite lirkning att få Leonard att ta sin egen minikundvagn - efter stor besvikelse med rullande tårar. Så efter ett tag svalde Leonard utmaningen med hull och hår. Här skulle köras kundvagn! Redan på frukt -och grönt började han slira i kurvorna. Sedan tacohyllan. - Leonard, kör lite försiktigt, annars kan du krocka med ... - Vad sa du? sa Leonard samtidigt som tre-fyra lådor med tacoskal på nedersta hyllen tippade baklänges av Leonards sena inbromsning. - Ja, till exempel så kan det bli sådär, om man inte kör försiktigt, fortsatte jag. - Jag kör försiktigt, försäkrade han och sladdade mot brödet. Som sagt. Leonard körde egen kundvagn, Henry satt i säkert förvar i kundvagnens kungastol och ... Signe? Jo, hon blev anförtrodd platsen i kundvagnen. Bland varorna. Med sin milda blick, som alltid ser en aning förvånad ut, tog hon intresserat emot alla varor som langades ner i vagnen. Havrefras. Brödpåse, åh, prasslar. Toalettpapper. Hårt bröd. - Ja och så den här! säger Leonard med självklar stämma och börjat dra ut ett hårdbrödpaket som låg näst underst. Hela stapeln börjar vingla. - Nej, nej, nej, Leonard, du får inte bara ta ... vad som helst! (fastän det från hans synvinkel uppenbarligen verkade vara så det gick till, eftersom vi plockade varor från hyllorna - utan att fråga). Vi förklarade kort reglerna. Man måste fråga mamma och pappa först. Mjölk. Ketchup. Pasta. Havregryn. Äggen. Hur skulle vi göra med dem? I Leonards vagn levde de ett farligt liv som rallyfrakt och i andra vagnen skulle de metodiskt upp plockas en efter en av Signe. Fredrik fick hålla dem i handen. Det börjar bli fullt i vagnen. - Går det bra Signe? Hon tittar på mig med sina tefatsögon från sin grop mellan varorna. Hon är inkilad mellan toapapper och blöjpaket. Hennes rörelsemöjligheter börjar begränsas kraftigt. - Ehhh, gnäller hon lite svagt, men ser ändå smått road över situationen. Jag stuvar om i vagnen för att försäkra mig om att inget hon har i knäet blir för tungt eller hårt. Hade man bara tittat som hastigast i kundvagnen - och inte vetat att hon satt där - så hade man nog inte sett henne där i sin röda jacka med svarta prickar. Perfekt matchning med blöjorna och tacoprylarna. Jag känner mig för ett ögonblick saligt tacksam över hennes tålmodiga kynne. Henrys kynne är också enastående, men inte tålmodigt. Han börjar tycka att den här rundresan borde lida mot sitt slut. Så han börjar systematiskt kasta ur allting jag lägger i vagnen. Rökta grytbitar, vips över kanten. Köttbullar, hej då. Frysta kycklingen likaså. Han tittar förnöjsamt på mig. - Nej, säger jag och stirrar bestämt på honom. Han drar bara till ett snett léende och nappar tag i påsen med tomater. Det är då jag riktigt bestämmer för att inte utmana ödet mer. Nu gäller det att avsluta detta medan vi fortfarande behärskar situationen. Jag tog resterande varor i famnen och körde vagnen med en hand. Staplade varorna på golvet i närheten av kassan och förkastade tanken på att detta inte är kutym - för att kolla var Leonard tagit vägen. Puts väck. Måtte han vara med Fredrik. Japp, alla på plats. Kassan - mållinjen - är inom räckhåll. Packas upp, piiip, piiip, piiip, packas ner. Leonard ber om att få gå och sätta sig i den åkande bilen i entrén (som f.ö står stilla). Han får klartecken och då lackar Henry ur, och sätter till sitt stressigaste gnäll. Helt oövertänkt släpper jag ner honom. Loss. Fri. Jag intalar mig att jag kan hålla koll på honom medan han roar sig med att utforska de automatiska dörrarna och flirta med inkommande kunder. Packa, packa, packa. Signe lackar också ur, ställer sig i vagnen och börjar skaka på den. Känns halvosäkert. Packa fortfare, fortare. - Henju gåj ut! Kroppen reagerar innan hjärnan ens fattat det. Jag ser en bil i ögonvrån påväg mot entré dörren. - HEEEENRY, AAAAHAHAHA! vrålar jag när jag kastar mig mot entrédörrarna och den målmedvetna pojken med näsan mot parkeringen. Jag får tag i honom. Han ler sitt charmigaste leende och pekar glatt på bilarna. - Neej, farligt, sa jag och kramade honom. Då ser jag Signe hoppandes i kundvagnen medan Fredrik packar de sista varorna i sitt anletes svett. Då släpper jag ner henne och vi traskar i omgångar över den regniga parkeringen till vår minibuss och lassar in varorna. Det är när jag sätter upp Signe i hennes bilstol som jag ser att hon bara har en sko. Hon har gått i strumplesten över den blöta parkeringen. Utan att klaga. Jag pussar henne förlåtande på kinden. Det var, trots allt, en lyckad handling i mataffären.

Vi fick med oss matvoror hem och ingen dog.


2 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla