Jag är för få

- Men vilken hand ska jag hålla i då? undrar Leonard missnöjt. Alla tre barnen är nyvakna och håret på ända och det är dags att ta sig mot morgonstöket i köket. I min högra hand håller jag Signe och i vänster Henry. Deras små knubbiga, fuktiga händer håller ett varsitt stenhårt tag om tre fingrar.


Jag tittar på Leonard och känner frustrationen bubbla upp inom mig. Inte mot Leonard. Bara mot det faktum att jag inte har tillräckligt många händer att bidra med. Det slutar med att Signe accepterar faktum att hon ensam får ta täten till köket.


I köket skyndar jag mig att klä på dem, vårt snåluppvärmda hus är småkallt. Henry bestämmer sig för att vägra släppa taget om mamma när hon finns så väl till hands. Han klänger sig fast vid mig likt en schimpansunge, hans små nypor är förbluffande starka och det är lika bra att låta honom hänga på armen under grötkokandet. Just då kommer Signe och gnäller lite. Hon är kramsugen och kommer med utsträckta armar. Jag tar en paus från grötbestyret för att krama henne, med Henry på min ena arm. Det resulterar i två besvikna, morrande barn. Signe går dramatisk iväg slänger sig på golvet och gråter. Jag kan inte ägna mig åt henne och hennes gråt, för då gråter Henry också. Och Leonard ska på pottan. Och frustrationen bubblar upp inom mig. Inte mot Signe eller Henry.


Bara mot det faktum att jag är för få.

Jag kan drabbas av en oroande tanke. Tänk om det inte bara är mina armar som är för få? Tänk om de inte får allt som de behöver? Att min kärlek räcker till alla tre det vet jag, för jag älskar dem hejdlöst mycket. Men det känns som man bryter mot någon naturlag när man inte har möjlighet att ta hand om sina egna gråtande, behövande barn.

När Signe och Henry var nyfödda hände det gång på gång. Att jag satt med den ena och ammade och Fredrik låg och vilade, lagade mat, var på toa eller hjälpte Leonard med någonting. Så vaknade den andre bebisen och var hungrig - och skrek sig hes av övergivenhet. Det skär nästan modershjärtat i bitar. Det borde finnas medföljande extraarmar till modern och fadern vid tvillingfödslar. Hur är det annars tänkt?

Och så tålamodet sedan? Hur ska det räcka? Och det fanns att köpa på apoteket, så skulle jag stå först i kö. Hade man haft ett oändligt tålamod så skulle det vara lättare att acceptera det faktum att alla tre får sina behov tillfredsställda - men att allt får ta sin tid. Och när jag tar tid för mig själv så överfalls jag av dåligt samvete, eftersom tid redan är bristvara gentemot barnen. Men hur ska jag annars ladda nytt tålamod, utan någon som helst, egentid?

Signe, Henry och Leonard har sina olika sätt att se till att få en del av sin mamma. De tar det i sina egna händer. Kompetenta som de är. - Mammamm-ammmmam-mmmma-mamma-mmama, säger Signe medan hon kommer tultande och kastar sig i min famn. Henry kör schimpanstricket. Leonard säger gång på gång på gång: - Jag vill va med dig mamma, jag vill vaaaaa med dig. Så oavsett tålamod. Oavsett antal armar och händer. Jag är deras mamma. Så jag får försöka lita på att jag räcker till. För om kärleken finns där, så måste det vara tillräckligt. Kärleken sträcker den sig långt mycket längre än mina armar.

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla