Känslorna som inte passade in

Det här är en text om mig som barn.


Jag satt på en sten i skogsbrynet. Det luktade fuktigt av mossa och solvarm tall. Jag hörde en avlägsen gräsklippare, vinden och ett febrilt kvittande av olika fåglar. Allt tillsammans sjöng sången om sommar. Det var så underbart att det var som att jag skulle sprängas av känslan.  Försommaren var här och skogen var magisk. Allting var magiskt. Att bladen sprängde fram ur sina små knoppar på träden. Alla lukter som varit försvunna hela vintern, slog emot mig med sådan berusande kraft. Jag hade utsikt över vårt hus trädgård från min sten i skogsbrynet. Jag såg mamma komma ut från huset med en korg full av ren tvätt och började hänga upp dem på sträcket, ett plagg i taget. Jag blev alltid lika varm i kroppen när jag såg mamma. Varm av trygghet. Där hon fanns, fanns inga faror, ingen oro i hela världen.  Då hörde jag grannen ropa på sin fru. Han undrade om hon hade satt på kaffet. Hon ojade sig sådär som hon alltid gjorde. Även om deras trädgård skymdes av träd så kunde jag se henne framför mig, kanske hade hon fortfarande nattlinnet på sig? Det hade hon ibland fast det var långt fram på förmiddagen. Jag fnissade lite för mig själv när jag fick en glimt av henne och att jag hade haft rätt. "Jaja", sa hon med sin lite irriterade röst, som på något underligt sätt samtidigt alltid lät road. Som att de hade en lek för sig, grannarna. Han lät alltid lite bekymrad  och hon irriterad, men ändå var de glada som att de njöt av sin lilla gemensamma lilla dispyt.  Då fick jag en sådan intensiv längtan efter att låtsas att jag var på hemligt äventyr. Att det jag sett från min plats i skogsbrynet var hemliga ledtrådar i ett mysterium. Jag var tvungen att lösa det, innan det var för sent. Det spratt till inom mig av iver och jag flög ut ur skogen och sprang över vår gräsmatta och in i huset. Jag behövde nån slags utrustning, en väska, något att skriva på, kanske en karta? Jag rafsade runt byrålådan i köket efter en penna och papper.  Då kom mamma in i köket med sin tomma tvättkorg.  "Kanske ska du fundera vad du ska ta med dig på lägret?" Jag stirrade på henne. Lägret. Det hade jag helt glömt. Det var ett barnläger som började ikväll och som alla skulle åka på. Alla kompisar hade pratat om de där lägret i flera veckor, ja, nästan hela året. Jättetjatigt. Varje gång vi träffades pratade de om det. Man skulle sova över på lägergården, se på film, leka lekar, äta snacks, kanske gå upp busa med ledarna på natten. Mina vänner hade hoppat upp och ner av iver när de pratade om det.  För mig kändes det som ett slag i magen. Känslan som jag hade haft nyss av att allt var underbart och magiskt bara löstes upp och försvann. Jag svalde. Tittade på mamma. Det var som att mitt inre vrålade så högt att det hördes över hela världen: 'JAG VILL inte'.  "Ja, du är ju anmäld. Visst ska Anna, Sandra och Therese också åka?"  "Mmm", svarade jag och kände hur mitt inre förvandlades till en svart klump. En svart klump som ville äta upp mig och ha sönder mig.  Jag tittade på mamma. Mina fina mamma. Hon såg så glad ut, som vanligt. Hon verkade tycka att det var självklart att jag skulle åka. Alla verkade tycka att det var självklart. Bara för att jag har kompisar som skulle åka, bara för att alla verkade ha en uppfattning om att läget var det roligaste som någonsin existerat. Vad var det alla förstod som jag inte förstod? Jag tittade på mamma. Kunde jag säga det? Jag visste att hon inte skulle bli arg, men vad hade jag för anledning? Hon verkade tänka att det skulle bli roligt. Som att det inte var en så stor sak. Hon borde ju veta. Hon kanske visste något som jag inte visste? Och så skulle kanske hennes glada ansikte bli bekymrat om jag sa hur fruktansvärt jag tyckte det kändes. Att göra hennes ansikte bekymrat var också otroligt obehagligt.  Jag kände mig fastfrusen.  Jag hade ju låtsats tycka att det skulle bli jättekul när jag pratat med mina kompisar  såklart. "Hahaha, vad roligt det ska bli", hade jag sagt med en röst som inte var min. Mina kompisar hade fortsatt prata. Vilket rum de skulle ha. Vilken säng som skulle paxas först.  Det var helt obegripligt. Jag hade tittat på mina kompisar när de pratade om detta. De pratade och pratade. Gjorde upp planer och fnissade. De verkade verkligen tycka att det var det roligaste på hela året. På riktigt. Jag förstod verkligen inte. Jag tittade på dem ännu närmare och undrade hur det gick till. Hur kunde de tycka så? Låtsades inte de också? För om de inte låtsades, så måste de tillhöra en annan slags människoras. En annan typ av barn. En helt obegriplig typ som verkade vilja åka från sina föräldrar, alla trygga dofter och saker hemma, grannar som tjafsar om kaffet, mamma som hänger tvätt, skogsbryn som känns som ett paradis, en underbar lek som inte ens börjat. Att byta detta mot en osäker värld med en annan säng, andra okända vuxna som skulle vara nära mig och lekar som kanske inte var roliga. Att byta ut en känsla av att allt var perfekt i ett skogsbryn, med kvittrande vårfåglar, sedan kvällsmackan på altanen som var så mysigt. Det allra bästa som fanns. Mot att bli bjuden på mat som kanske inte gick att svälja. För viss mat kunde jag inte svälja, inte ens känna lukten på. Och så vuxna som skulle säga att jag behövde äta upp, för det skulle man. Paniken när jag inte klarade det. Alltihop. Det var det allra värsta jag kunde tänka mig.  Det fanns absolut ingenting som fick mig att vilja åka på lägret. Det fanns inte en enda liten lockande detalj. Inte någonting.  Det enda som gjorde att jag med ett hjärta förvridet av oro, fick mig att att sakta gå in i mitt rum och packa för lägret var att det verkade vara så att man skulle. Man skulle tycka det var det roligaste som hände på hela året. Alla tyckte det. Jag förstod det. Och inga giltiga skäl fanns att ta fram. Jag visste vad giltiga skäl var. Det var att inte ha kompisar, att vara sjuk eller ha förhinder. Inte att det bara kändes fel. Det var inte ett giltigt skäl. Och vad var det som kändes fel och varför ville jag hellre vara hemma? För att skogen doftade gott och mammas ansikte var så tryggt?  Inget jag tänkte eller kände verkade vara giltigt, på något vis. Hur kunde då mina känslor vara begripliga för någon annan? Sedan var det mammas ögon - de såg så fina ut när jag sa att jag skulle packa. Hon brydde sig så mycket om mig. Hon ville att jag skulle vara glad. Glad över att åka på lägret. Och jag ville att hon skulle vara glad. Så jag packade.  För det var tydligen jag som var en annan människoras. Ett typ av barn som kände fel.  Ett barn med känslor som inte passade in. I alla fall inte i den här världen. 


1 visning0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla