Kanske nästa april

DEN MENTALA RULLATORN

En helg i april. Solen tittar fram, fåglarna kvittrar och ingen tid att passa. 

Två barn är sju år, ett barn är inne på sitt tionde år. Friska. Välmående. Barn. 

En mamma. Som är inne på sitt 39:onde biologiska år. Men. Som känner sig som 89 mentala år. I alla fall då och då. Som nu. I slutet av denna helg i april. Då solen tittade fram, fåglarna kvittrade och vi inte hade någon tid att passa. 

Darrningar går genom kroppen av trötthet. Allt gränsdragande. Varje "nej" som slitit på hela ens väsen. Allt jätteangeläget vill ska hända nu, nu, nu. Allt syskonuppgörande. Alla ljud, alla aktiviter, all mat som ska ordnats och plockas undan. Allt uppmärksamhetssökande, alla små och stora gränser som ska tänjas. 

Man borde vara en supermänska. Eller i alla fall, så borde man vara sina biologiska 39 år. 


Så är man istället en extratrött 89-årig inre människa. Som andfådd och darrig stapplar fram med sin mentala rullator. Som vet precis vad den egentligen vill göra, vara och säga, men kroppen lyder inte såsom den borde. Såsom den gjorde.


Men nu är helgen avklarad. Förhoppningsvis så blir någon annan helg bättre. Vi har ju alltid maj att se fram emot. Eller juni. Eller kanske april nästa år. 

Då hoppas jag att jag har skrotat min mentala rullator och satt min inre uråldriga människa på hemmet. Så att jag får leva mitt liv som den ålder jag är och skutta fram. Eller i alla fall promenera spänstigt. 

Kanske nästa år.

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla