Konspiratoriska klubben har bestämt sig!

Som vi har väntat. Längtat. Ledsnat och surnat. Muttrat och suckat. Önskat och hoppats.


Att vår dubbla uppsättning barn - skulle få åtminstone hälften så mycket ord som sina jämnåriga. För då skulle det ha varit mycket.


Men istället har Signe -och Henry-klubben konspiratoriskt och glatt fortsatt med sina stadiga typ 10-ljuds-kommunikation.


Grundläggande ordlista(förutom mamma, pappa, ja och nej)har varit: "Å-ja"(ochjag), "nam"(allt ätbart eller napp),"en"(igen)"den"(alla människor som man inte kan kalla för mamma eller pappa),"aah"(stort gap som betyder borsta tänderna),"vaov-vaov"(katt) "hej" och "bye". Sedan ett utvecklat register av olika brum-ljud, grimarser och pekningar.

That´s it.


Här har vi stått och stampat. Veckor och månader. Ett år! Ingen förändring på ordfronten. De jämnåriga vännerna har svept in och frågat mig efter toaletten och jag har stirrat på dem som vore de talande djur.


Som ett hån har det känts. Här har vi en situation med tre ganska små barn, tre!

Tre viljor, tre olika önskningar om livet, leken, maten, hatten, katten och vatten. Allt ska ju domineras och kommenderas enligt trots-fasernas och konstens alla regler.

Vad gör dessa barn istället? Ja, inte är det så att de i from tysthet betraktar omvärlden som de små ordfattiga barn de är.


Nej. De använde minsann ändå sina spänstiga strupar. Till att skrika. Häva upp vansinniga, illtjutande, sirenliknandeskrik.Så.


Ett litet regelrätt ord här och där hade underlättat. Underlättat i den bemärkelsen att mamman och pappan i den här familjen snart inte längre går att prata med i vanlig samtalston, ty, de äro döva.

Men.Så för cirka tre veckor sedan, kom ett genombrott. Jag vet inte med vad det började. Kanske var det Henry som plötsligt en dag insåg makten i att säga människors namn. Det får folk att haja till, till Henrys kolossalt stora förtjusning.


Så plötsligt kom namn utsnubblade ur munnen på Henry och sedan på Signe.Sedan kom något vanligt ord. Och sedan ett till. Plötsligt är det som de i sin lilla konspiratoriska klubb beslutat att de ska börja härma.Härma, som de fullständigt vägrat göra. De har bara blinkat mot oss och skrattat. Inte ett ljud, inte enstavelse skulle de härma.


Allt skulle ske enligt Signe och Henry-klubbens regler och ordning. Så när orden nu börjar flöda ... "blomma, bada, boll, hoppa, äta ..." och sedan hela meningar:

"Jag ... gå ... ut ... NU!" - så jublar mitt modershjärta!

Med ovana tungor och snubblande stavelser beger de sig ut i den verbala kommunikationen. Ja, skriker gör de ju fortfarande. Ohyggligt mycket. Men för varje litet skrik som byts ut mot ett förståeligt ord -så är det en steg i rätt riktning. Man måste se att de små framstegen har stor betydelse.


Men, jag menar. Rom byggdes ju inte på en dag.


0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla