Konsten att tycka om sig själv

Idag var dagen. Den första på resten av mitt liv. Mitt nya liv. Eller, kanske en återerövrning av mitt gamla? Det var så att dammet yrde när jag rotade fram dem ur garderoben. Men där stod de. Avslöjande vita och onötta. Träningsskorna. Likaså träningskortet. Den tillmötesgående tjejen i receptionen kollade upp mitt gamla konto. - Du gick på ett gympapass ... 2007. Jag skrattade lite förläget. Oj, 2007. Eh ... vad var det? Fyra år sedan! Och då gick jag på ett gympapass. Jag kände ett pockande behov av att förklara mig och började jag mumla om barn som fötts sedan dess och allt det där, du vet. Lite mer förläget skratt.

Jag slogs av hur många besynnerliga bekännelser personal på träningsklubbar måste få. Hur vi känner behov av att rättfärdiga oss. Bli förlåtna för vår slöhet. Som en bikt. Och hur oviktigt det egentligen är. För det enda som egentligen är viktigt är ju om jag ska börja träna nu eller inte.Det har absolut ingen betydelse om det är fyra år sedan jag gick på ett ynka pass. För igår och förra året är ändå gången tid. Borta. Förbrukat. Det jag har att förvalta är nu. Idag. Imorgon. Framtiden. Vad vill jag göra med den? Ska jag ge upp eftersom jag tycks vara ett hopplöst fall? Eftersom jag hittills tränat en gång var fjärde år? Jag själv är ju den enda som har möjlighet att påverka min nedslående träningsstatistik. Trotsa den. Tro på att förädring är möjlig. Så där studsade jag omkring i mina onötta träningsskor och blev svettig som en gammal ost en het sommardag. Musklerna darrade och flåset brände i bröstet med sin frånvaro. Men jag gjorde det. Kanske inte med stil, men med stolthet. Det är mitt ansvar att ta hand om mig själv. Jag har fött tre himlabitar till barn, som knaprar på varje fiber av min kropps styrka och ork. Jag har offrat min kropp till mina barn. Jag har förlorat kontrollen över kroppen i graviditetens slaviska tillstånd. Och när jag fick tillbaka den var den i helt annat skick.Och bara för att det är så IN I NORDEN värt det, betyder inte det att det kan innebära en sorg att inse att kroppen för all framtid är förändrad. Att den gamla kroppen är förlorad. Som en höstblad i vinden har den virvlat iväg. Och att jag nu måste lära känna min kropp på nytt. Acceptera den. - Ni mammor, undrar inte ni som jag, om ni någonsin kommer känna igen er själva igen? Bli vän med denna nya, främmande kropp? Långsamt bygger jag upp en känsla. Det går med myrsteg. Men bit för bit blir jag mer och mer stolt över mig själv och min kropp. Försöker att inte döma ut den. Det är mitt ansvar. Att ta hand om mig själv. Det är en gåva till mig själv. Och det är som en gåva till mina barn. För de förtjänar en mamma som tycker om sig själv.

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla