Låt vågen komma

Uppdaterat: 1 juli 2020


Hösten är här. Trötthetskampen ett faktum. Jag har försökt ta sommarens ljusa kraft under armen och springa ifrån trötthetens gläfsande käftar. Efter åratal av utmattning borde jag lärt mig att det ger motsatt effekt. Att jag istället ska stanna och låta den skölja över mig. Brotta ner mig tills jag fattar att jag inte har en chans. Sen tålmodigt vänta på en våg som kan föra mig upp till den skvalpande ytan och tillbaka igen. Efter åratal av utmattning borde jag ha lärt mig. Men likt en uppnosig terrier vill jag inte tro att det är så, inte acceptera tröttheten. Och det är ju just därför jag flåsade rakt in i utmattningens armar för alla dessa år sedan. Och just därför jag har så svårt att bända mig loss. Vattnet omkring mig tycks aldrig vilja komma till ro och mina åror är trasiga. Jag paddlar tills kroppen värker, för att komma till lugnare vatten och när jag väl är framme är det dags för öppet hav igen. Som att alltid vara tio steg efter resten av världen. Min kropp behöver mer tid, mer vila, mer sömn. Den är saktfärdig och bångstyrig. Man försöker skynda för att hinna. Skynda att vila. Skynda att friskna till. Skynda med livets buss. Och ju mer man skyndar ju mindre frisk blir man. Så nu ska jag försöka. Igen. Sluta skynda. Att sluta jaga. Sluta vara terrier. Stanna. Vänta. Låt vågen komma. Välkomna den, eller i alla fall acceptera den. Låta den stjälpa upp mig på någon lämplig strand. Och ta styrkan av att erfarenheten, att vågen inte är farlig. Den är en del av mitt liv. Den blir bara farlig om jag vägrar acceptera den. Det är då den blir bråddjup och bottenlös. Jag omfamnar dig, mitt inre hav. Jag ska göra det min livsuppgift att lära mig att surfa.


5 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla