Mänsklighetens besynnerliga hav

Uppdaterat: 1 juli 2020

Mina kära barn, livet är en besynnerlig plats att leva i. Världen en den mystiska plats där allting utspelar sig. Ibland är livet fruktansvärt och oändligt tråkigt, ibland är det underbart, lycka liksom kittlar oss i hela kroppen.


Varför det ska vara så är obegripligt? Varför måste vi uppleva uttråkning för att uppskatta det roliga? Varför måste vi uppleva sorg, för att kunna känna lycka? Varför måste det vara så?Om jag visste det, kära barn, så skulle jag förklara. Istället kan jag bara göra mitt jobb, min livsuppgift, att förbereda er inför detta besynnerliga som kallas "livet".


Leonard och jag var ute på eget äventyr i helgen. Vi lämnade syskonen och pappa hemma, åkte tåg, bodde på hotell, stirrade på storstadens myller.


När jag berättade för Signe och Henry att jag och Leonard skulle ge oss av tittade Signe storögt på oss, kastade sig bakåt i besvikelse och utropade: "Näej, ni glömde ju mej!" Det rev till i mitt inre när jag såg hennes uppriktiga besvikelse. Sedan när jag satt på tåget med Leonard och hans ögon lyste av lycka då han för första gången kände tågets krängningar och världen som flög förbi utanför. Då tumlade mitt inre av stolthet och ömhet.I varje steg jag tar finns en känsla, så mäktig. Ingenting i mitt liv är längre är neutralt. Att vara borta från barnen på resa med jobbet kan vara skönt, men som en tortyr för modershjärtat. Att vara hemma med barnen kan vara så oöverstigligt jobbigt, samtidigt vill jag inget hellre, vill inte vara någon annanstans.


Livet är en besynnerlig plats att leva i. Världen en den mystiska plats där allting utspelar sig. Jag förstår den inte, jag kan inte förklara den. Men jag satsar och lever i den. Och faktor X i mitt liv är barnen. X finns med i varje livsekvation, oavsett vad som händer i livet. Faktorn X är alltid närvarande. Och hur allt detta kunde få sig en början av att liv började växa i min kropp, är lika märkligt som det är obegripligt.Så kära barn.Låt mig hjälpa och leda er genom era egna upplevelser, finnas där som en trygg hamn i er darrande resa ut i mänsklighetens besynnerliga hav.


Om jag kunde göra denna resa åt er, så skulle jag. Men ni måste göra den själva, för att själva lära er navigera. Men låt mig vara er karta och kompass. Låt mig ge er redskap för att ni ska komma fram till era olika destinationer i livet oskadda.


Låt mig få finnas vid er sida tills den dag jag kan släppa taget och ni kan segla själva. Om jag är lyckligt lottat, så har jag lärt er att själva navigera. Och manövrera i livets kastvindar.


0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla