När prinsen fyller år

Med blandade känslor har den närmat sig.Leonards fyraårsdag.

Hjärtat sväller av stolthet och förvåning över att vår förstfödde prins Leonard nått denna ansenliga ålder. Vid första tanken om detta firande, skenar den ömma moderns tankar snabbt iväg i grandiosa planer. Man tänker att man vill ge honom allt han önskar sig, bjuda alla hans vänner, baka sju tårtor, tuta i basuner och kalla in de kungliga trumslagarna.


Vid andra tanken så sjunker erfarenheten och insikten in. Tråkig, praktisk och verklig. Just ja. Vi har tvillingar också. Två 1½-åringar. Som ska samexistera i detta. Vi är redan slitna in i benmärgen av vardagens alla trägna göromål. Vi orkar knappt träffa folk. Och dessutom är det ganska skralt i kassan.

De grandiosa planerna packas ihop och läggs undan i ett litet förgyllt skrin. Stoppas längst bak i garderoben. Tillsammans med alla andra planer, önskningar och idéer om saker man skulle vilja göra och unna sina barn. Men som måste vänta. Måste bordläggas. Kanske helt ställas in. På grund av livet. Som inte matchar. Med drömmen om livet. Tiden. Utan vi får snällt nöja oss med att göra det bästa vi kan. Spela utifrån de givna spelreglerna. Våra mänskliga begränsningar. Så vad är rimligt? Jo, något slags kalas. Det ska det bli. Så nästa steg är planering. I min värld: Det ska bakas, städas, inbjudas gäster och köpas in servetter, ballonger, kaffe, läsk och te. Min mentala att göra-lista blir snabbt fullteckad. Roliga kalasassietter? Nej, det sparar vi in på. Fiskdamm? Nej, det orkar vi inte. Korv? Nej, fika räcker. Hur många kan vi bjuda? Inte så många (vis av erfarenhet).

Planering av kalas. I Leonards värld: Jag fyller år! Jag ska ha kalas! Jag är stor nu! Jag ska ha kalas! Jag ska äta tårta! Jag ska få presenter! Jag ska få äta chokladbollar! Jättemånga! Och få presenter! Måååånga presenter! Förväntningarna glöder som feber i Leonards ögon när han pratar om det. Stolt och rakryggad som bara en snart-fyraåring kan vara. Och det är ju man inser. Åh, det där uppenbara. Enkla. Briljanta. Men som man ändå i sin föräldraiver hela tiden glömmer. För honom. För Leonard. I den snart-fyraåringens värld så har han ju fått ALLT, när han fått NÅGOT. Han behöver inget maskeradkalas, inga Blixten MacQueen-assietter eller något cowboytema-kalas. Han får ha ett kalas. Med de gäster som han kan namnet på och han på sitt genuina fyraåringssätt anser är hans vänner. Han får ha tårta. Han får blåsa ljus. Ta emot presenter. Och han får berätta för allt och alla som vill lyssna om detta. Han får sitt minne av sitt kalas när han fyllde fyra år. I hans värld så fick han sju miljoner tårtor, det tutades med basuner och det bjöds in kungliga gäster och alla dess trumslagare!

Sedan att han bara klarade av att ta två tuggor av chokladtårtan som vi ägnade halva lördagen åt att baka. Det spelar ingen roll. Att han blev vit i ansiktet när han äntligen fått blåsa ljusen och behövde gå ifrån alla sin gäster och lägga sig och vila en stund på soffan. Det gjorde ingenting.

Jag gick med honom från allt stoj och stim i köket och satte mig på huk vid soffan, och sa:

- Man kan bli lite trött ibland när det är många på besök och man har kalas. Det gör ingenting.

Han gosade in huvudet i kuddarna och tittade på mig med klurig min. Och så kom ansiktsfärgen och den där glödande blicken tillbaka. Det visste han redan.

- Ja, sa han och log. För det här ska bli en jättehärlig dag!


Fyraåringar vet så mycket mer än vi vuxna. För de vet med hjärtat att det inte alltid är den perfekta slutprodukten som räknas. Utan att det är idén. Känslan. Tanken. Som verkligen räknas.

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla