När tvillingödet slår mig som en stekpannan i huvudet

Så trött jag blir ibland på mina egna tankar och ord. Trött på att hela tiden höra mig själv prata om hur mycket sömnbrist jag har och vilka trixiga tillväxtfaser och nyckfulla idéer barnen har för sig. Ibland vill jag vara en vanlig 33-årig kommunanställd kvinna som gillar att inreda, skriva, sjunga och vara i naturen. Inte en småbarnsmamma.Och särskilt inte en tvillingmamma och trebarnsmor.


Så då anstränger jag mig mitt yttersta. Att inte prata så förtvivlat mycket om kaoset där hemma. Om allt knasigt, knäppt och citatvänligt Leonard säger. Som till exempel när han fått sina första vattkoppor, så lyfte han på sin tröja och sa;

”Mamma, titta, det häj äj ingen vattkoppa, det häj äj en bjösttårta!”


Jag försöker undvika att berätta om Signe och Henrys senaste manövreringar. Till exempel när Signe och Henry häromdagen lekte ”tvätta-händerna”-leken och det slutade med att hela badrummet låg under vatten – och medan jag skulle torka upp den värsta översvämningen - passade de på att med gemensamma krafter öppna diskmaskinen och plocka ur alla smutsiga bestick och lägga dem i en hög på köksbordet. Sedan stack de ut i tio minusgrader och stängde dörren efter sig.

Men eftersom varje dag, timme och vaken minut är fulla av dessa miljontals händelser, så måste jag ta ett viljebeslut att inte låta detta vara det enda som uppfyller ens tankar och präglar vartenda samtal man har med en annan människa.


Jag försöker verkligen.Verkligen, verkligen.


Men så hoppar det till lite extra.Ungefär som när man sitter på en bångstyrig häst. Man har hästen under kontroll så länge den bara gör de vanliga utfallen och krombukterna. Men om den sedan plötsligt reser sig på bakbenen samtidigt som de kastar sig åt sidan - då flyger man av. Rakt in i buskarna landar man och undrar sedan vad som hände. Man trodde att man hade varit beredd – att man kunde hästens alla trix.Men ändå blev man utmanövrerad!I alla fall jag, som inte är den absolut skickligaste ryttaren.


upplever jag det är att vara tvillingförälder. Man är rutinerad och van vid alla tänkbara och otänkbara situationer. Man har upplevt de mest omöjliga utmaningar och de mest krångliga lägen. Med dessa i ryggsäcken så kan man till och med invaggas i en känsla av kontroll.Och så kommer den där natten.Då man väcks av ett hysteriskt skrikande barn. Men, sedan när man snubblat sig in i barnkammaren för att ta hand om den panikskrikande Henry, så hör man att det kommer ett lika hysteriskt skrik från ett annat håll. Då är Signe i samma neurotiska tillstånd. Hon skriker så att hon nästan kräks. Och det går inte att trösta båda samtidigt. Båda behöver hela mig, samtidigt.


Det är omöjligt. Inte svårt. Omöjligt.


Det är då tvillinglivsödet bara slår mig som en stekpanna i huvudet.

Och jag inser att just nu är detta mitt livsöde. Så varken jag vill eller inte. Varken jag pratar om det eller inte. Så uppfyller det varje fiber av mig. Så är det tvillingförälderödet. Som kräver all min kraft. Lägger beslag på hela min person. Är luften jag andas.

1 visning0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla