Ritualernas herravälde

Det finns en sak som härskar vårt liv, likt trådarna som styr marionettdockor. En sak.Ritualer.


Jag vet att jag nämnt detta förut, men vi har alltså två 3-åringar. Och det som gäller för 3-åringar. Det som är på agendan för 3-åringar. Det som är "da shit" för 3-åringar, är ritualer.De kontrollerar sitt liv, sitt jag, sitt herravälde - genom noga genomförda ritualer.


Inget lämnas åt slumpen. Inget hafs-slafs passerar obemärkt. Alla behöver veta vad som gäller, i vilken ordning som gäller, med vilken färg, i vilken vinkel, med vilka verktyg, med vems tillåtelse, i vilken hastighet, med vilka fingrar.


För annars. Ja, annars. Väntar det oregerliga, det bottenlösa och fullständigt OPROPORTIONERLIGA raseriutbrottet. Nej, plural. raseriutbrotten, för de är ju TVÅ (som jag tror jag nämnt tidigare).Jaja, kanske du tänker, och vådårå? Små halvpersoner som är i trots-fas, utveckla-sitt-jag-fas, inte är det väl så farligt. Ta dem under armen, visa vem som bestämmer.


Ja, tänker jag då, så är förvisso sant. Jag tar dem under armen och vore jag Hulken med tio änglars tålamod, skulle jag med lätthet vandra vidare i livet med dessa brottandes, spottandes, sparkandes och skrålandes små människor under armen. Visslandes en förnöjsam melodi. Men jag äro icke Hulken. Och mitt tålamod är likt en väldigt liten och inte så framstående ängel.


"Jag ha mina josa klövaj (rosa stövlar)", ljuder Signes skarpa lilla stämma varje morgon. Trots återkommande snöväder har modern vägt in risken för reseriutbrottets skälvningar och istället satt på henne ett par extra tjocksockar.

"Jag HA mina josa klövaj!" säger hon med smått darrande och stegrande röst.

"Ja, Signe, du ska få dina rosa stövlar", säger jag och ser hur den maniska gnistan i hennes annars så runda och oskyldigt blå ögon, släcks. Och byts ut mot lycka.

"Ja HA mina josa klövaj!" utropar hon nu förtjust.


På denna sköra tråd vandrar vi. Utelämnade åt våra barns maniska lycka och förtvivlan. Och icke behöver jag nämna den gång hennes rosa klövaj råkade hamna i bilen, så att dessa inte fanns tillgängliga vid "åka till förskolan-ritualen". Icke behöver jag berätta hur den scenen utspelade sig.


Och så fortsätter det. Henry vid grinden till förskolan "Jag komma föst!". Tävlingen till dörren med storebror som han alltid i vansinne förlorar. Den klassiska ur -och i-klättringen i bilbarnstolarna måste ju nämnas. "Ja klättja sälv". Det för evigt oförlåtliga om en moders hand råkar hjälpa en stånkande 3-åring som fastnat med foten i bilbältet.


Sedan vem som sitter bredvid vem vid middagsbordet. Hur ytterdörren öppnas till huset. Hur och vem som får leka med vilken bil och på vilket sätt. Vem som får hålla i DVD-fodralet och vem som sedan får stänga av filmen.Slutligen. Som den grandiosa avslutningen på ritual-dagen, har vi läggningens"springa in i hörnet"-ritualen.De ska springa in i myshörnan i rummet innan de på ett lekfullt sätt ska lyftas i sina sängar. Här kan mycket gå fel. Och tålamodet är väldigt litet. Så förälderns trötthet och icke-vördnad inför ritualen, så avslutas hela den långa dagen nästan alltid med ett galet tjut från flickebarnet. Vilket också blivit lite som en ritual. Medan pojkebarnet har som ritual att i detta läge trycka fram ett maniskt låtsasskratt.


Och enligt ett visst sätt ska gosedjuren kramas och pillas med, innan de äntligen lösgörs från ritualernas band och sjunker in sömnen.


Så är ännu en ritualdag är lagd till handlingarna. Och med värkande kropp så vet du att du snart har en ny dag att leva (och överleva). I det stränga och kompromisslösa landet. Där 3-åringarna är de ondas riddare och de godas diktator. Ingen kan gömma sig. Ingen kommer undan. Vi är marionettdockorna, de håller i trådarna. Vi är och förblir. Fångna iRitualernas Herravälde.


(I alla fall tills de blir 4. Men det är en annan historia).

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla