Söt, sötare, världsbäst

Igår följde Leonard med mig till jobbet. Jag var kanske Dalarnas stoltaste ömma moder, när mina kollegor stannade upp och lycksaligt log mot honom.

- Men heeeeej, sa de. Hjälper du mamma på jobbet idag?

Leonard nickar bestämt med ett klurigt leende på läpparna. Han kan det här med jobb han. Han har ju nämligen också ett jobb, vilket han känner stort ansvar att informera mammas alla damkollegor om.

- Jo, du föjståj, det häj äj mammas jobb – jag haj ett annat jobb, som jag bjukaj vaja på.

Mammas kollegor nickar förstående. Sedan säger de, med vad som ser ut som en drömmande blick:

- Vilket fint hår du har, med fina lockar. Leonard ler lite klädsamt busigt.

Och skakar lite fram och tillbaka på huvudet, liksom för att understryka konstaterandet. Sedan ler de mot varandra och vi går vidare i korridoren, för att stöta strax stöta på en annan leende kollega.Det är oerhört fascinerande vad ett barns närvaro gör med människor. Att de automatiskt ler och … slappnar av lite.


Som att våra allvarliga samtal och viktiga arbetsuppgifter färgläggs och lättar för en sekund när man möter barnets obekymrade uppsyn. Vi blir direkt inspirerade av barnet, oavsett om vi är barnkära eller ej. Deras närvaro påverkar oss - för de påminner oss om att allting inte kan passa in i struktur, lag, ordning och fasta mönster. Att det är fullt möjligt och kanske till och med lite skojigt att skutta fram i korridoren och hissa skrivbordet upp och ner några gånger, bara för att det är roligt. Att det är okej att vara sig själv, helt enkelt.


Men nu till en annan fundering.


Är det fult eller fint att tycka att man överglänser hela landskapet med den allra sötaste ungen som finns? Det anses ju väldigt osympatiskt att tycka att man själv är stans snyggaste och smartaste.Men jag gissar att minst 99% av alla föräldrar tycker att man haft den otroliga turen att få världens sötaste, charmigaste och smartaste unge. Så funderar man i smyg på om man själv inte blivit förärad med ett ovanligt sött barn. Men det säger man inte högt.


Men så inser jag.Det är ju så resten av föräldraskaran också tänker. Att man nog inte bara har fått ett sött barn, utan det sötaste barnet. Bestämd form. Det sötaste. Och att om man radade upp alla barn bredvid varandra, så skulle mitt barn överlägset (och lite orättvist) vinna tävlingen om vem som var sötast. När man i fantasin tänker att en sådan tävling skulle finnas. Och sedan konstaterar man lika snabbt att det vore det förfärligt och moraliskt fel, om det existerade en sådan tävling.

Men OM det gjorde det, så … ja, ni fattar.

Vi tycker alla egentligen lite synd om varandra, att de andra föräldrarna inte har en lika söt unge som vi. Vi ler lite i mjugg och njuter i smyg. Det är egentligen ganska fiffigt. Då behöver ingen känna sig avundsjuk.För alla känner vi oss som vinnare.Om det nu hade funnits någon ”jämföra-barn-tävling”.

Men det gör det inte. Men alla barn är vinnare ändå. Bara för att de existerar. För vad skulle vi ta oss till utan barnen som kan färglägga våra liv? Som ger oss en anledning att stanna upp. Le. Och kanske ibland skutta fram i korridoren.

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla