Sandlådans sura sankakor

Vi befinner oss i sandlådan. Klockans visare pekar på trött eftermiddag. Vi har alla varit på våra olika jobb. Vissa med tangentbord och möteskalendrar, andra med gungor och sparkcyklar. Likväl en full arbetsdag.Men nu är vi hemma i vår egen vrå, i full färd med att landa i oss själva efter att vi alla hållit våra "arbetsdags-jag" verksamma. Och nu får vi släppa det. Slänga av oss det ansträngande, obekväma jaget som finskor och bara låta det trötta "hemma-jaget" flöda fritt.Kolliderafritt. Med syskon och den första föräldern på eftermiddagsscenen; mamma.


Och där befinner vi oss i sandlådan. Eftersom inget annat går att få att fungera. Gunga är ett kört lopp, eftersom det finns två bebisgungor och en tvillinggunga. Och tre barn. Så där kollideras det, med en expolsion av viljor som vill samma trötta sak. Tre barn i två bebisgungor. Tre barn på tvillinggungan. Alltså. Inget gung denna eftermiddag. Och så hammocken. Blöt och övertäckt och svårtillgänglig. Nej, ingen hammock. Sparka boll? Ja, säger storebror, neeeeej, säger lillebropr och lillasyster och griper tag i ett varsitt finger på varsinn hand på trötta eftermiddagsmamman."Min mamma, min mamma, kom", säger Signe.

"Miiin mamma, min mamma, kom", säger Henry

"INGEN vill vaja med mej!" säger Leonard.

Mamman suckar och känner hur skör tålamodstråden redan är. Bara såhär femton minuter efter att vi anlänt till hemmet. Hmm,lite illvarslande, konstaterar tröttmamman.

"Ska vi göra kakor då? Sandkakor, Henry?"

Krullfrisyren Henry skiner upp och sätter genast av mot vår lilla sanlåda. Varför gjorde vi en sådan liten sandlåda? frågar jag mig, säkert för 573:e gången. Och svaret sammanfattar livets nyckfulla ironi. Jo, för vi hade ju baraettbarn. Och skulle ju max hatvå, inom överskådlig framtid. Så där trängs vi alltså. Tre gnälliga barn och en trött mamma.

"BAJS!" utropar Henry förnöjt när han kikar ner i sandlådan. Nej, falskt alarm, bara en sandklump. Den här gången. Han skrockar ändå förtjust.

"Däj!" säger Henry och ger mig en kakform som jag ska hålla åt honom. Bara att lyda, då tröttmammans strategi är att undvika så många konflikter som möjligt. "Däj!" säger Signe och ger mig en kakform, som jag ska hålla åt henne. Bara att lyda. För annars leker man med elden. Och sedan slevas det i sand. Och bankas på kakformarna med spadarna. Och slevas i mer sand. Och bankas på kakformarna. Och på trötta mammas tumme. HÅRT.

"AJ!" utropar jag med ett gnäll, "Signe du måste vara lite försiktig. Akta mammas tumme." Hon blänger på mig. Jag blänger tillbaka. Min mognadsnivå är lysande. Eller inte. Man skulle lite passande kunna säga att den befann sig på. Sandlådenivå.


Leonard tumlar också runt i sandlådan, på exakt samma kvadratdecimeter som kakformsceromin utspelar sig. Han rullar över sin bror som får ett utbrott, samtidigt som gäspmamman otillåtet råkar trycka till sanden lite i Signes kaka varpå hon ger ifrån sig ett isande illtjut."Leonard måste du vara på exakt samma ställe där vi gör sandkakorna!" utbrister jag ilsket och hör hur ful och taggig min röst är. Leonard lägger sig på gräsmattan och mumlar något i gräset. Signe fortsätter skälla ut mig,nu har jag till och med lämnat sanlådan med hennes kaka!

"ÅÅHHHH!" utbrister jag i något som skulle kunna liknas vid ett morrande. "Inte ens sandkakor kan man göra!"

Och så går det till.När "trött-jagen" kolliderar efter en lång arbetsdag. När tröttmamman begärs dela sig i tre delar. Balansera alla behov på den sköra tråden som hetertålamod. Och när den tråden går av.


Så går det till. När sandlådenivå händer på riktigt. Med riktig sand. Och riktigt kattbajs.


0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla