Sju års olycka

Jag var hemma med Henry idag. Han har ansträngda ruftrör vi kände att det var dags för ett besökt hos farbror doktorn. Hos doktorn deklarerade Henry att han inte skulle låta sig bli billigt manipulerad av doktorns roliga lampa och bamseklistermärke. Den förgäves skämtande doktorn fick känna på Henrys vansinnesurstyrka, som det gällde hans liv.


Under tiden var farmor och farfar hemma i huset. De är på besök hos oss denna vecka och har storligen hjälpt oss här hemma med praktiska göromål i huset och i synnerhet i den nya utbyggnaden. Lister i vårt nya njutbara badrum hade blivit målade och en stor nyinköpt spegeln från IKEA var flyttad bort till duschkabinen för att inte vara ivägen.


Efter doktorsbesöket klämde jag och Henry in ett besök hos färgaffärn för att fylla på med målarfärg åt flitiga farfar, medan en övertrött (efter doktorsdusten) Henry baxade fram varenda fasadmålartvätt som butiken kunde uppbåda.

- Jaha, och så ska ni ha de här? sa expediten med glimten i ögat.

En aning svettig och stressad skrattade jag och skyndade mig ut från affären.

Så kom alltså jag och Henry instormande från vårt doktorsbesök. Och en minut glömde jag bort mig. En halv minut. Kanske några sekunder. Tillräckligt många för att Henry skulle hinna tänkta:

- Jaa, jag gömmer mig i duschkabinen, som jag brukar!

KRRAAAAAAAAAAAAASCCH

Det var som att jag kastade mig in i badrummet i slowmotion. Neeeeeeeeeeej, skrek jag medan mitt inre vrålade många fula ord. Inne i duschkabinen stod en vättskrämd Henry med ansiktet förvridet i panisk gråt. Lika mycket över kraschen som över mammas vrede. Den bubblade aggressiv som en vulkan. Den heta lavan var som alla droppar i världen som fick alla bägare i universum att att svämma över.


Med all självdiciplin som jag kunde uppbåda bet jag mig i tungan, höll tillbaka de förtretliga tårarna, räddade Henry från glassplitter och tröstade honom tills han slutade hulka.


Alla känslor av att inte räcka till i livet, alla sömnlösa nätter, alla stereoskrik vid middagsbordet, alla omöjliga konflikter om alla dessa leksaker, alla stressade mornar, alla gnälliga stunder, alla gånger de vägrar sätta sig i bilbarnstolarna, alla läggningar som gått åt pipsvängen, alla saker som borde göras, alla matkassar man släpar alla veckor tills axlarna går ur led, alla gånger barnen tycker maten är äcklig, alla pengar som aldrig vill räcka, alla de stunder som jag bara vill lägga mig ner platt, skrika rakt ut och ge upp (medan barnen klättrar på mig och bråkar om vem som kan dra mamma hårdast i öronen).


Sju års olycka.


Det var verkligen vad vi behövde.

Verkligen.

1 visning0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla