Små vuxna och stora barn

Den här eftermiddagen gick allt åt pipsvängen.

Henry och Signe fastnade i skriket och arget. Jag med. Jag lät dem hålla på med stenar i en glasskål. Vad kan man förvänta sig? Naturligtvis. Gick den sönder. Glassplitter. Skrik. För att det var en sådan eftermiddag.


Då huvudet inte riktigt fungerar och kroppen är less. Med otur som krydda. Henry hade på något snitsigt sätt lyckats balansera en luftpump med den blåsspetsen uppåt, som jag inte såg och på något förunderligt, oturligtsätt lyckades sätta mig på. Jeansen gick sönder och vänstra delen av rumpan likaså. Fråga mig inte hur det gick till. Men ont gjorde det.

Ibland frågar man sig vem som är barnet, när man dråpligt tar den usla pumpen och slänger iväg den så långt man kan. Sätter sig ner. Och grinar.

Henry stannade upp. Lade handen på min axel. Tittade begrundande i ansiktet på mig.

- Addodddo-ammmamma, sa han allvarligt och en aning brydd. Sedan gav han mig en klapp på huvudet.

Värmen sprider sig inombords. Jag blir stolt över hans empatiska reaktion. Det gav mig lite ork. Tills dess att nästa skikscenario infinner sig och jag finner mig själv vrålande: - SLUUUTA SKRIKKKA! Då kommer Leonard traskande. - Vad ståj på? undrar han. Och för en sekund undrar jag om hans riktiga ålder egentligen är 52. - Jag blev bara lite trött på att Henry och Signe skriker så mycket, svarade jag ömkligt. - Kan jag tjösta dig? Åh, underbara Leonard. - Ja, du får jättegärna ge mig en kram, sa jag och satte mig på huk framför honom. Han slog sina späda (fast enligt honom själv j-ä-t-t-e-s-t-a-r-k-a) armar om mig och gav mig en lång kram. När jag sedan en minut senare bad honom hjälpa mig plocka fram tallrikar, så var han försvunnen. Han är ändå bara knappt fyra år. Trots allt. Ibland undrar man vem som tar han om vem. Är det vi som tar hand om våra barn, eller de som tar hand om oss?På alla självklara sätt är det naturligtvis vi som tar hand om dem. De är ju till exempel urusla på att nå upp till diskbänken, hantera knivar, passa tider, sköta ett jobb och torka sig i rumpan. Men på andra sätt, tror jag att vi ibland mest intalar oss att de behöver oss - när det i själva verket är vi som behöver dem. Man märker det när man får de där otroligt efterlängtade, barnfria stunderna. De är ljuvliga, det måste jag medge. Men sedan. Det kryper i oss. Det råder ingen nöd på våra barn som lever loppan en stund hos något snäll mormor eller barnvakt. Men vi. Behöver våra barn. Känna på dem. Lukta på dem. Se dem göra alla sina miner och le sina olika leende. Skita ner sig, så vi kan ta hand om dem. För än hur skitit livet kan vara med barn, så ger det oss tillfredsställelsen det är att vara förälder. Som människor. Stoltheten vi känner. Att ha förmånen att ta hand om dessa liv. Förgylla våra liv. Men också utmana livet. Göra så att livet är på riktigt. Göra oss hela.

Och få ta emot deras genomäkta tröst. Genom kladdiga,lite förhårda, klapp på huvudet. En öm kram, där de passar på att snyta sig på axeln. Jag tror de tänker:

- Stackars vuxna, dom har det inte lätt dom ...Jag och Leonard pratade om änglar ikväll. Jag sa att de är med oss och kollar att vi har det bra.

- Jamen, klajaj sig Gud utan änglajna då?

- Ja, de är på uppdrag, ungdefär som när mamma är på jobbet.

- Jaha, sa Leonard fundersamt. Men du, jag haj en idé! sa han plötsligt. Du vet, på glasspappjet, så ätej ju änglarnaglass. Det äj änglajnas mat! Vaje dag!

- Ja, det är ju sant, sa jag. Tänk att äta glass till middag, vad tokigt, sa jag och pussade honom. Och sa godnatt.

- Mojon, middag, kväll, sa han genom nappen och myste med giraffen.


Som sagt. Vem tar hand om vem? Utan våra barn skulle vi känna oss som halva människor. Och inte nog med det.


Vi skulle inte veta att änglar äter glass till middag.


0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla