Som en diamant i mitt hjärta

Alla dessa små detaljer som tillsammans utformar vad vi kallar livet. Alla dessa stunder som tillsammans utformar vad vi kallar en livstid.


Vissa stunder i livet sväller som en överjäst deg och hänger över kanterna med sin kladdiga existens.

En sådan stund var igår när det var dags att äta korv och för Henry att överge den stillastående åk-för-10-kronor-bilen på Stormarknaden . Signe och Leonard lämnade motvilligt sin brandbil. Det Henry gjorde går inte att kalla "motvilligt". Det hamnar i en helt annan kategori.

Henry satt i racerbilen. På min första och andra uppmaning skakade han så häftigt på sitt huvud så att lockarna flög och blicken blixtrade. Sedan blev det "nejnejnejnejnejnejnej", tills det hela övergick till ett skrik av dödsvrålskaraktär. När jag lyfte ur honom var det som att hela hans kropp fullkomligt exploderade i sparkande och fäktande armar och ben. Det var som att försöka fånga en ilsken tjur, men utan det röda skynket och den stora äran. Istället sneglade människor skeptiskt på oss där vi drog fram som en skrikande orkan. Leonard ville vara behjälplig och köra kundvagnen under tiden jag var upptagen med Henry, varpå jag ser honom åka slalom med den stora vagnen mellan kunderna med ett par millimeters hårsmån. Väl framme vid korvdisken finner jag Signe simmande på golvet under ett av borden och frejdigt smaska i sig halvätna korvar från tidigare gäster. När vi sätter oss vid bordet och jag ger ifrån mig en ljudlig suck, säger Leonard: - Mamma, jag tjoj Henju kommej bli bättje näj han blij stoj. Och det frustande skrattet som var tvunget att tränga sig fram genom min frustrerade kropp och se hur komiskt allting var.

Det var en stund i livet. En del av livet. Som alla små stunder som liksom miljoner pusselbitar utgör varje timme och dag. Vi har semester. Några utvalda dagar på året då vi lösgörs från våra ordinarie arbeten och har möjlighet att själva förvalta minuterna och timmarna. Då vi ska ha stunder av vila, stunder av familjetid, små utflykter, träffa vänner och stunder av "hinna-göra-sånt-som-man-aldrig-hinner-annars". Städa, måla saker som behöver målas, kanske sätta upp de där listerna? Och där trängs allt detta, med varandra. Under livets alla stunder. Och ju mer saker som behöver göras, så blir inte stunderna fler bara tiden mindre.

Sällan inser vi heller att det är dessa stunder som svischar förbi som Formel-1 bilar är livet som passerar. Och inte förstår vi heller alltid att det inte spelar roll om man kostar på stunderna med dyra semestrar eller fina saker. Stunderna blir inte då automatiskt mer minnesvärda. För livet själv väljer ut vad som vill bli ihågkommet. Stunden med vrålskrikande Henry på Stormarknaden har redan etsat sig fast i min kropp.Den har redan intagit sin plats i en av stunderna i livet. Som varken jag vill eller inte. Kommer träda fram som en tydlig pusselbit bland alla de andra. Och det som jag tyckte var att uppleva dödsskuggans dal igår. Kan vara de minnen som strålar mest. Kanske är just detta ett sådant minne. Så när det förlorat sin nutids beska frustation kommer slipas från att vara en gråsten till att gnistra som en diamant i mitt hjärta.

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla