Spöken och köttfärsås

et har varit som ett spöke som följt efter mig. Ett spöke som hänger kvar från de dagarna då vi var helt inne i dimman. Tvillingdimman. Trelingsdimman. Läggning -och skrik-dimman. Spöket har viskat i mitt öra:Du klarar det inte. Det kommer inte att gå. Du kommer bli skvatt galen. Det kommer misslyckas.

Men nu sitter jag här - stolt som en tupp! Och säger "BUU" åt spöket, rätt åt dig. Jag gjorde det! Jag kunde klara en hel kväll på egen hand och sen lägga Signe och Henry helt ensam!

Jag tänkte att det var dags att ta tjuren vid hornen nu när Leonard är på vilosemester med sin mormor och morfar i sommarstugan, Fredrik jobbar kväll och inte en kotte är hemma i dessa heta dagar i juli för att hjälpa mig. Att Leonard var borta är visserligen som ett nybörjarhandikapp i golf, men man måste börja enkelt. På det hela taget gick det som en dans! Vi plaskade i poolen, de spatserade runt som nakenfisar och sedan hade vi en gungstund i hammocken. Det gick som vädret; Strålande ... med ett litet undantag: Dags för maten. Jag hade förberett så det bara skulle vara att värma på spagettin och köttfärssåsen och snabbt och smidigt slänga fram det. Signe gnydde stressande av knorrande mage och var redan på plats i sin barnstol vid bordet på uteplatsen. Henry gick runt och såg till att saker och ting gick rätt till, som vanligt. Jag sprang spänstigt in i köket för att ta ut köttfärssåsen ur mikron. Den hakade fast lite grand i locket och jag slet och drog i den en aning stressat, med mina hungriga och rackartygsbenägna barn i åtanke. Men vad har pappa alltid sagt? Man ska aldrig använda våld. Med ett ryck kom bunken med köttfärssås flygande mot mig och gjorde en första anhalt på min mage. Sedan dribblade jag lite med den hala skålen så den bytte håll och flög rakt in i köksluckorna, innan den till sist landade med ett klatsch på golvet. En overklighetskänsla svepte över mig när jag tittade på förödelsen. Hur kan en människa (alltså jag) misslyckas med något så enkelt som att ta ur köttfärssås ur en mikro? Skulle jag bli arg? Det var liksom ingen idé. Det vara bara för klantigt. Jag hörde fortfarande Signes gnäll och Henrys domderande från uteplatsen så jag tänkte att status troligtvis var oförändrat. Snabbt som ögat började jag torka upp den mordplatsliknande geggan (har eventuellt tittat för mycket på CSI). Jag hann tänka: Nu är de tysta där ute, skönt, då torkar jag färdigt lite snabbt. Sedan tänkte jag: Åh, nej, vad tysta de är där ute ...! När jag sedan en halvsekund senare kom ut på uteplatsen så slog det mig att det var som att Signe och Henry läst någon instruktionsbok för 1½-åringar i stil med; "vad man ska passa på att göra när man blir lämnade ensamma en minut". Signe och Henry vänder sina huvuden mot mig som kommer farande ut från huset. De är vördnadsfullt tysta och stoltheten lyser ur deras ögon. Signe står i sin höga stol svajande över stenplattorna (något hon aldrig förut lyckas göra med sin kramgoa kroppshydda) och Henry står också. På bordet. Hållandes i min gaffel, där han mycket snitsigt lyckats spetsa en tomatbit som han troligtvis var i färd med att generöst mata sin syster med. Och när jag står där insmetad i köttfärssås och ser dessa två stå där som stolta militärer (med blöjuniform), så inser jag att jag inte heller denna gång kan bli arg. Det är bara för typiskt. Som om det nästan inte ens hände på riktigt, utan bara som ett gammalt klassiskt exempel ur en bok. Så det var bara att knapra i sig maten som legat på golvet med damm och allt. När de sedan somnade som små änglar i sina sängar, så trodde jag nästan jag skulle lätta från marken av stolthet. Spagettifadäsen var lätt värt det! Nu har jag skrämt bort spöket som jagat mig och tjatat om att jag inte orkar med en kväll med läggning ensam. Kan tyckas som en liten grej. Men för mig var det stort.

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla