Superhjältetiden är över

Uppdaterat: 1 juli 2020


Det  enda jag vill, är att orka med mitt eget liv. Det är det jag vill. Mer än allt annat i världen. Den viljan har burit mig genom omöjliga perioder i livet likt en superhjälte. Man har tagit sig igenom brinnande hav och hoppat över livets lava. Ramlat ner i svarta hål och kravlat sig upp igen.  Men så en dag, kraschade jag. Eller ja. Flera dagar. Många dagar. Men jag försökte igen. Med en dåres envishet. Tills jag inte längre kunde strunta i att jag  egentligen inte orkade. Jag kunde inte längre flyga med inbillade förmågor. Superhjältekrafterna tog slut. Och sen tog liksom hela jag slut. Och då var det endast kvar är en utmattad människa med en vilja. En vilja att bli frisk.  Frisk var det, ja. För sjukskriven vill ju helt ärligt ingen normalt fungerande person vara. En levnadsglad människa mitt i livet, med tre barn, med rätt hög utbildning och med en och annan talang. Och med oändliga möjligheter kvar i livet att utforska! Jaha. Så jag dammar av superhjältedräkten och svarar upp på alla områden i livet, alla planeringar och bedömningar. Jag märker att det naggar på kraften men viljan skarvar. Sedan börjar der nöta lite mer på resurserna, så nya lösningar måste födas fram. Det har ju funkat förr. Jag lagar lite hål i superhjältedräkten och fortsätter framåt. För framåt vill man. Måste man. Måste och vill man.  Tills. Man vill. Så mycket. Att flygförmåga upphör mitt under pågående uppdrag. Och man kraschlandar. Denna gång in ett ännu svartare hål. 

Superhjältedräkten brinner upp i hjärnans överhettning och flyter sedan iväg i trötthetens mörka hav. Och här ligger jag på hålets botten med min värdelösa vilja. Den sätter inte mat på bordet, den drar inte in pengar på kontot, den lägger inte mina barn eller får mig att fortsätta framåt. Den ekar tomt. Superhjältiden är slut. För en vilja utan förmåga eller kraft att genomföra  är ingenting. Är tomhet. Ett icke-varande. Det är lika befängt som viljan att trolla mig själv till Hawaii, eller månen. Lika lite kan jag vilja fram något mer i mitt liv. Det är slutviljat. Jag måste ha pengar på kontot för att kunna ta ut. Jag måste ha kraft i kroppen för att kunna vilja mig framåt mer.  Men läkare och försäkringskassa menar annat. De menar att jag ska klara vissa saker. Leverera en arbetsförmåga och friskhetsgrad. Så tycker de. Lika befängt som att jag har viljat hålla med dem. För så här är det ju, att man får tycka precis vad man vill. Vilja hur mycket man vill. Men det gör inte saker till sanning. Det skapar inte magi. Det trollar mig inte till månen. Eller till friskhet.  Det enda som kan trolla fram en endaste sak. Är tid. Tid till återhämtning. För superhjältetiden är över. Dräkten har brunnit upp. Det enda som kan rädda mig ur spillrorna nu är tid. Tid att läka.

1 visning0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla