Tvillingar två, olika som få

Jag och Signe var ute och spankulerade på stadens gator igår kväll. Bara jag och lilla dotra. En sällsynt upplevelse.En syn sällan skådad.Och jag log lite för mig själv när jag tänkte på att ingen som vi mötte där på gågatan hade en susning om vilken anmärkningsvärd syn vi två egentligen var! Allt som den huttrande Falubon kunde se var en mor och en liten dotter som promenerade gatan fram i bister kyla och med glatt humör. Som om detta var som vanligt. Standard.

Som om detta inte kändes naket, konstigt och unikt för mig. Som om Signe i sin majestätiska snigelpromenadtakt alltid får vara centrum av uppmärksamheten. Jag sög i mig stunden. Dessa ensamstunder är lika ovanliga som värdefulla.

Det går att räkna på ena handen de gånger jag, under Signe och Henrys snart tvååriga liv, har haft individuella upplevelser med dem. Jag kände hur jag för denna enda timme fick vara mamma åt Signe. För jag är Signes enda mamma. Så fast jag har tre barn, så är jag hennes enda mamma. Jag dammade av minnet från den tiden då jag var mamma bara åt Leonard. Man kan inte säga att allt var bättre då, men sannerligen kan man säga att det var annorlunda. Men takt med antalet barn så sväller modershjärtat för att inkludera alla barn lika urstarkt - och det är ett ljuvligt privilegium att få uppleva!

Men tiden delar inte på sig. Timmarna på dygnet envisas med att vara 24, och veckodagarna sju på en vecka. Fastän man skulle behöva låta dessa svälla i takt med antalet barn och modershjärtat. Men icke. Och mammakroppen är densamma. Ett eller tre barn, jag har ändå bara två armar och två ben. Obönhörligt. Därför blir dessa unika stunder ännu viktigare, särskilt med tanke på att Signe och Henry har delat på varje stund och sekund i sitt liv. Inte ens födelsen har de för sig själva. Inte spädbarnstiden. Inte amningsstunderna, inte nattskriken, inte smakportionerna, inskolning eller födelsedagskalasen (ett som vi ska ha inom kort!)

Men bara för att de delar allt, så är de ju inte samma. Nej, det ska alla tomtar i skogen veta, att de är olika! Henry impulsiv - Signe beräknande, Henry blir snabbt arg korta stunder - Signe är långsint, Henry är ombytlig - Signe fokuserad ... Men deras olikheter hindrar dem inte från att vara samspelta som jing och jang, som piff och puff, som Kling och Klang. Men den gåva jag vill ge till dem, skicka med dem i livet, är är att de trots att de alltid kommer att höra ihop på ett speciellt sätt - så är de ändå helt unika i sig själva. Jag måste helt enkelt hacka i mig att jag fick dem till ett paketpris. Fastän jag så gärna hade velat ge dem en varsinn unik tid, så kommer detta aldrig att ske. Och detta är något jag måste kämpa med. För Signe och Henry vet inget annat. Detta är deras självklara existens.

Men jag ändå kan ge dem - är en varsin unik relation. Med deras enda mamma. Så jag sträckte lite extra på mig när Signe stannade en lång stundoch studerade de två tonårstjejerna som satt och hängde på stan. Hon pekade på dem med sitt lilla knubbiga finger och tittade på mig, och sa med ett högt och förklarande tonfall: - DÄÄJ! - Ja, Signe, där sitter tjejerna. Sedan stannade hon och studerade ingående och ogenerat en man som satte på sig cykelhjälm och hoppade upp på sin cykel. - DÄÄÄJ! sa hon glatt. Han log brett åt henne. Och jag kände mig stolt över min lilla vandrande pekerska.


Hon är min enda, och fullkomligt unika, lilla Signe.

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla