Välj tacksamhet

Jag är tacksam för livet. Jag skriver det igen. Jag är tacksam för livet.


Är mitt liv perfekt? Nej. Har jag allt, precis allt, jag önskat mig? Eh, långt ifrån. Hindrar detta mig, eller någon annan, att vara tacksam för livet? Igen, nej. Är jag forcerad till att vara tacksam på grund av att jag vet att så många i världen har det dåligt, lever i krig, förtryck, inte har mat för dagen, måste oroa sig för sin säkerhet eller hur de ska kunna skapa sig en framtid? Nej. Jag kan inte ha andras misär som grund för min egen tacksamhet. Det kallas snarare dåligt samvete. Och hur ska jag kunna ha dåligt samvete för omständigheter som jag inte rår över? Jag kan faktiskt inte ha dåligt samvete över att jag inte behövt vara riktigt rädd, riktigt ensam eller riktigt hungrig en enda dag i mitt snart fyrtioåriga liv.


När jag föddes i april 1977 i Sverige så föddes helt säkert ett flickebarn i Syrien, en annan i Uganda och en tredje i Ryssland (som inte ens fanns då, utan dåtidens Sovjet). Hur det kom sig att justjaghade tur att födas i ett sådant rikt och fredligt land, det är ett av livets stora gåtor.


Eller ska man vända på steken. Tänk om historien gjort Uganda till ett av världens mest välbärgade land? Och alla tyckte så synd om de stackarna som hade oturen att födas i det mörka, kalla eländiga Sverige. Ja, det höll ju faktiskt på att bli så i början av 1900-talet. Sen är det ju för väl att alla länder inte är som Sverige, fy vad trist det skulle vara. Men sen skulle vårt överflöd ha kunna fördelats lite bättre. Men nu var det ju inte världens historia eller politik som jag skulle ägna mig åt, utan tacksamhet. (Även om det i tankar kring tacksamhet kanske är nyttigt att lyfta perspektivet något). Men som sagt, dåligt samvete för att vi har det så bra i Sverige leder inte per automatik till en genuin tacksamhet för livet. Nej, för ingen forskning som jag har läst i alla fall, tyder på att vi är lyckligare i Sverige på grund av vår välfärd. Så det är verkligen att börja i fel ände.


Så. Tacksamhet. Är det en känsla? Ja, det kan det vara. Man kan känna sig tacksam. En skön tillfredsställelse kan infinna i hela kroppen och fylla sinnet med lycka. Som idag. När jag hade klippt gräset och var svettig som en gnu och bromsarna hade festat på mina svettiga armar och ben under hela klippningen. Med svetten fortfarande droppande från hakan hoppade jag in i bilen och körde till en avskild badplats och dök ner i det sammetslena sjövattnet. Vattnet var alldeles stilla och en perfekt avbild av himlen reflekterades på ytan. Jag svalkades i vattnet och kom upp på bryggan likt en förnyad människa. Solen tittade fram och torkade mitt droppande hår. Det var då tankarna om tacksamhet dök upp i mitt huvud. Jagkändemig så oerhört tacksam. För livet, för att kunna bada i en ren sjö, för att det är sommar, för att jag har så mycket fint i mitt liv.


Men tacksamhet kan, anser jag, likväl helt enkelt vara ett beslut. Ibland måste vi ta viljebeslut. Vi kan inte alltid vänta in att det perfekta känslan ska infinna sig. Då kanske vi bara skulle vara tacksamma för livet ett par-tre gånger per år. Ja, en fin sommardag. När man är på en skolavslutning och sjunger "Den blomster tid nu kommer" och när man blivit frisk från magsjuka. (Eller hur? Visst är man väl aldrig som tacksam för att vara frisk och må bra som när man varit magsjuk? Återigen. Vi har en tendens att behöva ha något miserabelt att relatera till för att vi ska känna oss tacksamma.)

Hursomhelst. Jag tror att man kan vara tacksam väldigt mycket oftare. Varje dag faktiskt. Om man går in för det. Jag ska inte säga att jag är där själv, ännu. Det är därför jag skriver det här inlägget. För att hjälpa mig själv att förstå detta bättre.


Ett tag nu har jag haft tunga tankar på släptåg. Eller ni vet som i serietidningar, när ett mörkt moln följer efter figuren och gör att det är dåligt väder bara precis där hen är. Och runtomkring skiner solen. Jag har sett på allt det bra och fina jag har omkring mig, men inte känt tacksamhet. Och väldigt sparsamt med lycka och glädje. Jag har verkligen ansträngt mig att känna tacksamhet och glädje, men känslorna är som en trotsig ponny som står fastfrusen på fläcken än hur man lockar och drar.


Vi kan inte alltid vänta in känslorna. Vi kan inte vänta med att leva tills allt känns härligt och glatt. Vi (jag) måste bestämma oss (mig) för att vara tacksam. Det låter kanske klichéartat och präktigt, men det är likväl sanningen. Och du behöver inte titta på Aktuellt först och få dåligt samvete för flyktingarna. Dem kan du ge din empati och medmänsklighet ändå. Skänka pengar och engagera dig ideellt. Vem vet kanske det till och med gör att du känner dig mer tacksam. Men tacksamheten ska inte grunda sig på det vi har runtomkring oss. På yttre omständigheterna. Det måste grunda sig inuti dig själv.


Så välj att vara tacksam idag. Du har inget att förlora. Det enda som kan hända är att du mår lite bättre och får en liten skönare inställning till livet.


 Och om du inte klarar det. Börja försök.

3 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla