Vinkelvolt och grötkalabalik

Det känns som att barnen guldlock har hamnat i vinkelvolten.Snart 4-årige Leonard vill vara precis som sina två bedårande småsyskon. Och 1½-åriga tvillingsmåsyskonen Signe och Henry vill göra exakt likadant som fantastiska storebror.

Vid gröten på morgonen utbryter full kalabalik. Leonard sitter och åmar sig, vill bli matad, pratar dadda-språk (fastän har ett ordförråd som en liten farbror och använder ofta uttryck som "i och för sig") och utbrister sedan missnöjt: - Jag vill också ha en liiiiten grötskål! Signe och Henry på sin kant, sitter och tar i så det spricker för att kommunicera. De artikulerar, grimarserar, skriker och fäktar. De skulle ge ett kungadöme för ett ordförråd som sin storebror. Signe pekar resolut med sitt lilla knubbiga finger mot allt som Leonard vidrör. - Ehmmi-mmi-mi-mi, säger hon då och tittar på mig med uppmanande glödande blick. - Vill du ha mjölk? frågar jag Hon nickar och skakar på huvudet samtidigt.Hon har minsann sett att Leonard fått mjölk i gröten. När hon sedan fått mjölk, så upprepas proceduren, tills alla ätbara saker på kökbordet smakprovats av lilla matronan. När alternativen är slut utbrister hennes ursinne. Om man då försöker mata henne så svävar man så gott som i livsfara. Hur vågar vi hjälpa henne? Hon morrar som en lejoninna, drar resolut ner mungiporna, skakar på huvudet, kastar sig bakåt, rivs (om man råkar ha en arm i närheten) och slänger tallriken i blixtrande vrede. Vi fattar ju INGENTING!Samtidigt fortsätter Leonard sitt åmande. Sitter som en geléhög och klarar ingenting på egen hand.

Under tiden sitter Henry, till synes tillfreds med grötstunden. Tills slutet närmar sig, mättnaden börjar göra sig känd och det är dags för hans obligatoriska matprocedur. Man kan kalla det för "skedslungning" för att kalla det skedkastning skulle inte ge aktiviteten rättvisa. För i detta läge, varje måltid, viiiner Henrys matsked över matbordet med något som liknar ljusets hastighet med en diskuskastares urstyrka. Samma med vattenmuggen. Väck. Bort. Flyyyyger de över bordet och landar i någons tallrik.Då ser han för ett ögonblick oerhört stolt ut. Tills hans ser Signes procedur. Japp, då är det bara att stämma in. Fri från sked och mugg är det bara att sträcka sig efter första bästa objekt på kökbordet. I Henrys domderande ingår inga morrningar som syrran sysslar med, utan Henry jobbar med illtjut. Vansinnesgallskrik. Ni vet, de där skriken som spräcker kristallglas på film. Fast jag tror att Hollywood skulle vara tvungen ta till specialeffekter och spränga kristallglasen för att få sina tittare att uppleva vidden av hans tjut. Fredrik och jag tittar på varandra med desperation i blicken. Vi vet vad den andra tänker. Vi flyr. Kan vi fly? Kan vi gå härifrån och bara låta de skrika? Skita i alltihopa, helt enkelt? Men vi uthärdar och slutligen stämmer vi upp i morrningarna och skriken. För våra hjärnor slutar fungera efter en timmes kakafoni så tidigt på morgonen. Då är det vi som är barnsliga. Och vinkelvolten är komplett. Leonard vill vara som sina småsyskon. Småsyskonen vill vara som sin storebror. Vilket driver oss föräldrar att beté oss lika som våra småbarn. Tur de är söta. Och de är ju barn. Men vilket försvar har barnrumpsföräldrarna?

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla