Grains of Salt
Här i musikbiblioteket har vi samlat de sånger som vi gjort studioinspelningar på. Till varje sång vi spelar in  finns en text som beskriver varför vi skrivit just den låten eller tankar kring det som innehållet i texten väckt i oss - och ett bildspel, en enkel musikvideo, till sångerna. För oss är musik, text och bild en helhet. Tillsammans blir det en uttrycksform för det stora som livet ger oss och det här är vårt sätt att uttrycka dem. 
KLICKA på den låt du vill lyssna på. Först kommer texten, efter den kommer videon med låten. 
 

Mörkret slukar oss. Novembers gråa dagar är skoningslösa. Det är som att mörkrets kalla fingrar sluter sig runtom oss och håller fast oss i sitt skoningslösa grepp.

 

Men snart. Snart, snart är advent här. De dystra dagarnas hopp. Vi behöver det lilla skälvande ljuset att ge oss hopp. Vi behöver söka oss till det som ger oss ljus. Ny kraft. Ork att fortsätta. 

 

För det är inte bara det fysiska mörkret som omger oss. Det är en ovanligt mörk november vi lever i - och då menar jag inte bara att solen lyst med sin frånvaro. Utan det är ett år och en höst som skrämmer och oroar på ett sätt som ingen av oss någonsin tidigare upplevt. Som borrar sig in i varje stuga och varje vrå med sin ödesmättade utdelning av livets lott. Vem får leva, vem får dö? Vem får fortsätta må bra, vem får hela sitt liv oåterkalleligt och brutalt förändrat? 

 

Vi behöver verkligen hoppet. Mer än någonsin behöver vi hålla fast vid någonting. Det skälvande ljuset. En tanke om att något gott bor i oss. Något vackert finns där ute, som kan spränga igenom det mörka. I alla fall med en strimma, en aning. Om att livet fortfarande bär en på framtidstro. 

 

Advent är här om två ungefär veckor. Men i år behöver vi låta advent få smygstarta och värma våra hjärtan. 

 

Advent betyder ju väntans tid - så varför inte börja vår vänta redan nu? Vänta - och förvänta - oss ett hopp om liv. Öppna våra oroliga dörrar på glänt. 

 

Släppa in en värmande strimma ljus. 

 

ALLT ÄR KLART //

”Allt är klart” med Grains of Salt är en sång om livet. Om det vi kan se och inte kan se. Om hopp.

 

Det oundvikliga, men samtidigt det mest naturliga.

 

Livet är här och nu. Vi som lever och andas. I oss människor så slår livet sina hjärtslag inom oss just nu. Precis nu, denna sekund.

Men livet är också här och nu precis just nu, för de som lämnat oss. De bor i vår värld med den närvaro som de lämnat efter sig. Oavsett tro, religion eller magkänsla som vi bär på, så tror jag vi kan enas om detta. Att de människor som vi älskat fortsätter leva. Inom oss. Bortanför oss. Ovanför oss. Omkring oss. I vårt hjärta, i våra minnen - lever de. Och idag vill vi minnas dem. Idag och alla dagar.

Jag vaknade imorse och drog upp rullgardinen. Där ute låg morgonens ljus svag som en gammal människas hjärta. I frostens glittrande stjärnor såg jag de ansikten jag älskat. Mormor och morfar, farmor och farfar. Jag såg det glimmande ljuset av de som vandrat på stigarna före mig. De har trampat på jorden, men de har också vandrat ut ur tiden.

Att leva på jorden innebär att ständigt leva med tidens ok. Alltid en början och ett slut, ett tempo, ett mål att nå. Ibland är det som att jag skymtar livet bortom detta, ett liv utan tid. Jag kan ana det i vindens sus, som en vag förminnelse. Jag tänker inte på döden som något hotfullt och mörkt, utan som ett annat sätt att leva. Utan tid. En plats där någon väntar på mig med en kärleksfull famn . Några kallar det Gud, andra kallar det en tro på kärlek.

Livet och döden är inte långt från varandra. Endast en tunn hinna ligger emellan. Döden skiljer oss från våra nära och kära, men endast med det avstånd som är mellan en människas hud till en annan. Den gemenskap vi haft med en annan människa kan döden aldrig beröva oss. Den är lika levande och närvarande mellan människor oavsett om hjärtat slår eller om det stannat.

 

Klicka på länken nedan för att se och höra låten.

 

HJÄRTAT VÄNTAR ALDRIG //

Att vänta. Att längta. Det är inte enkelt.

Vi människor vill har resultat snabbt. Vi vill få bekräftelse, ja, gärna omedelbara reaktioner och glada tillrop över allt vi tar oss för. I brist på det vill vi i alla fall få en känsla av att vi är på rätt väg. Bli trygga och lugna i att det vi gör och det vi väntar på - är och kommer att bli bra.

Att vänta på en annan människa är svårast. Otåligheten byggs upp och osäkerheten skaver djupt i oss. Att vänta på någon man älskar kan ibland upplevas som outhärdligt. När man står med hjärtat i sin hand är man som mest blottad. Där är man helt oskyddad. Och att vara oskyddad är nog en av de saker som vi människor ogillar mest. Vi vill helst skapa säkra vägar mellan känslorna. Vi vill helst ha kontroll och skyddsmurar runt vår svaghet och litenhet.

På något besynnerligt sätt så förknippar vi ofta längtan och kärlek till en annan människa som en svaghet, i alla fall om den inte är tydligt besvarad och bekräftad. Då smyger vi i det dolda och försöker hitta vägar fram utan att blotta oss. Utan att framstå som svag, liten och dum som hoppats och trott på att den andra människan vill ta emot vår finaste gåva. Vårt enda hjärta.

Men om vi inte ställer oss där. Ställer oss med hjärtat i handen. I all vår skörhet. Om vi inte vågar blotta oss. Så riskerar vi att aldrig nå fram. Vi riskerar att förbli ensamma och utan kärlek, där bakom våra pansar av skydd och kontroll.

”Hjärtat väntar aldrig, allt förändras just nu. Såsom årstider ändras, föds stjärnor som förut. Så ge mig ro att stanna, så jag ser allting klart. Att allt har en mening, att allt har ett svar.”

Så jag skulle vilja vända på det. Vågar vi riskera att inte blotta oss? Vågar vi riskera att inte berätta för människan vi älskar, hur vi känner?

Kan vi finna ro att stanna. Och se om vi får ett svar. Kanske blir det början på resten av vårt liv.

 

IF I NEEDED YOU //

Det här var den första låten som vi spelade in tillsammans. Det oförglömliga året 2018.

 

Det var den hetaste sommar på flera decennier och vi var på bilsemester i Skåne. Med AC:n på högsta nivå lyssnade vi igenom låtar som vi älskar och inspireras av. En av dessa var inspelningen med Emmylou Harris och Don Williams med låten If I needed you.

 

När vi kom hem från semestern brann vi av iver att börja experimentera med musik och den här låten blev en självklar början. If I needed you har blivit en symbol för starten på vad som nu är Grains of Salt.

LIVET GENOM GLAS //

För att få räknas som en riktig människa så måste du passa in i normen. I formen. Vara en fyrkantig kloss i ett fyrkantigt hål. Säga de rätta sakerna vid rätt tillfälle. Tycka om rätt saker, lagom mycket, men tillräckligt lite för att inte vara udda. Känna in det som sägs, ändå uppfatta vad som inte sagts. Varför det inte sagts. Och sedan förstå varför, utan att någon berättat.

 

Vi som kallas normala, dvs passar in i normen som samhället skapat utan att vi ens reflekterar över det, med personliga variationer av egenheter, tillräckligt obetydlig för att generellt passa in - vi kan nog aldrig riktigt förstå. Vi kan bara försöka föreställa oss hur det kan kännas att vara i livet, men samtidigt stå på sidan om.

 

Som att titta på livet genom glas. Agera fyrkantig så övertygande att människor tror att man är det, fast man egentligen har en helt annan form. En form som med samhällets spelregler är oformlig. Med kanter som nöts och trycks igen alla de hål man ska igenom, så man tillslut blir öm och hårt tilltygad. Lina Liman har skrivit boken Konsten att fejka arabiska, En berättelse om autism, beskriver det såhär: ”Andra ser inte min ångest inför sådant som de själva längtar efter, eller min kamp för att förstå sammanhang som för dem är helt självklara.” Hon skriver också: ”Hur bra man än är på att fejka arabiska funkar inte konsten i lägen där man måste förstå arabiska.” ...//… ”Att gå omkring att fejka är dessutom väldigt påfrestande i sig. Att så enträget försöka leva ’som alla andra’ när man i grund och botten saknar samma förutsättningar är inte bara dömt att misslyckad. Det skapar en perfekt jordmån för depression och ångest, utmattning och mörker.”

 

Min och Daniels låt Livet genom glas, handlar om just detta. Om att försöka fejka arabiska - försöka härma dansen som man förväntas kunna dansa. Autism, ADHD eller annan kognitiv eller neuropsykiatrisk diagnos är ofta osynligt för de som är runtomkring. Många vet inte själva att de har en tillvaro som kräver mer av dem än de flesta andra. Hur ska man veta det? Man har ju aldrig levt i en annan kropp än sin egen!

 

Människor med fantastiska egenskaper, många gånger smartare än de flesta, eller kreativa och drivna, utkämpar många gånger en osynlig kamp att få ’höra till.’ Känna att de är som andra. Eller bara få utrymme att vara som de är. Livet genom glas vill uppmärksamma detta. Kanske skapa en uns större medvetenhet. Om att vi alla är fantastiska människor. Och att våga tillkännage våra olikheter utan skam eller värdering. Utan låta det vara tydligt och något vackert!

 

Så vi kan hjälpas åt skapa de allra bästa förutsättningarna för alla barn och vuxna i vårt land.

 
 

SKUGGSPEL //

Vi har nog alla varit med om att krocka med livet någon gång.

 

Man blir omtöcknad, trött och kanske arg över att saker inte blivit som man tänkt sig. Med efter en tid borstar man av sig det förtretliga gruset och hittar nya vägar fram. Men när livet tar stryptag om oss, då svartnar det för ögonen. Det är en känsla av skoningslös förtvivlan.

 

Det är en värld som krackelerar med avgrundsdjupa sprickor där djupet inte tycks ha någon botten. Det är ett tillstånd då orden i ens huvud inte kan formas till begripliga tankar, utan förnuftet förtärs och slits itu av tankestormar som ödelägger allting i sin väg. När livet tar stryptag, så handlar det om att försöka överleva. Det handlar om att finna någonting att klamra sig fast i, medan stormen härjar och slår som hårdast. Tills stryptaget släpper sitt grepp lite grand. Kippa efter lite luft. Det gäller att inte ge upp. Det gäller att vilja fortsätta fastän man inte vet hur det ska gå till.

 

Vad är det som driver människor att fortsätta leva även när livet svartnar? Vad har vi att klamra fast vid? Hur hittar vi bränsle till den svaga, flackande lågan inom oss? Hoppets låga. I många kulturer och tidsepoker har man vänt sig till en vedertagen tro på Gud. Men vad håller vi oss fast vid idag, när ingen sådan given tro finns att vända sig till? Man kanske inte måste tro, men man kanske behöver vilja tro - på någonting. Vilja tro att livet har en mening, ett hopp och en framtid.

 

Jag tror man behöver hitta ett sätt att våga kapitulera. Bryta ihop, vara förtvivlad och vara som ett barn. Som en liten människa som är ledsen och rädd. För att upp ur detta våga se att världens inte förintades omkring oss, att jorden inte rämmade. Kyrie eleison är grekiska och betyder “Herre, förbarma dig över mig”. Det har använts som ett slags bönerop i den kristna gudstjänstliturgin. Jag tycker det är ett vackert sätt att våga vara liten på. Att ropa på någonting större, som det lilla barnet som söker sina föräldrar efter tröst. Att visa sin förtvivlan och litenhet, är samtidigt ett sätt att visa sin urkraft. Sin mänsklig längtan efter att få fortsätta leva. Tro att något större finns där ute som vill oss väl. Som tröstar och vyssar oss till ro.

 

För att det måste gå, på något outgrundligt sätt. Det är det som gör oss till människor. Att vi vågar tro. Vi vågar tro att hopp finns. Vi tror att något har förbarmande över oss. Kyire Eleison.

 

UNSAID WORDS CHRISTMASSONG //

~ Vilka ord har du inte sagt?

Vi har ett antal dagar i livet. Vi vet inte exakt hur många vi blivit tilldelade, vi vet bara att dagarna är begränsade. Vi vet inte hur långt, men vi vet att vi har idag.

Julen är en högtid laddad av stämningar lika darrande som en rodnande tonårsförälskelse. En känsla av att bli förförd av dofterna, smakerna och varm nostalgi från tidigare jular.

Verkligheten känns extra hård på julen, vilket är något som vi på ett påträngande sätt får erfara detta märkliga undantagsår. Pandemin lämnar inget opåverkat, ingen eller inget kommer undan och inte heller julen. Den välbehövda ledigheten kanske uteblir på grund av arbete inom vård och omsorg, sjukfrånvaro och arbetsbrist leder till sinande hushållskassa och för många en katastrofal ekonomisk förlust. Och värst av allt är när hoppet släcks. När livet står som insats. När vi förlorar människor vi älskar eller inte får träffa de som betyder allra mest för oss. På ett skoningslöst sätt har vi detta år, varit tvungna att tänka på vad som är de sanna värdena i livet. Vad är verkligt viktigt, egentligen?

Finns det ord som du borde ha sagt till någon? Kanske känns det försent. Kanske är det inte du som borde ta första steget. Kanske känns det för jobbigt och du tänker att du kan säga det där senare. Vi kan göra det sedan. Efter jul. Någon annan gång. Men med ett år med corona så har lärt oss, att det kan vara försent i morgon.

Julen är inte magisk, men julen är en vacker högtid då vi har möjlighet att skapa något fint, tillsammans. Ett tillfälle att använda till det som betyder något. Du och jag. Vi. Men i år måste vi hitta nya vägar, nya sätt att göra det på, för i år är det viktigare än någonsin att ta hand om varandra och den familj vi människor är på jorden.

Kanske ge bort något du har till någon barnfamilj som du vet har det ekonomiskt kärvt. Eller kanske ta sig tid att prata en stund med grannen på gatan. Eller ett God jul-sms.

Vi behöver anstränga oss lite extra i år och hjälpa varandra att få en fin jul, så fin som det går. Så inte julnatten känns så mörk och verkligheten så brutal.

Livet är för dyrbart och kort för att slarva med kärlek och vänskap genom konflikter och missförstånd, som föder ilska och bitterhet, som föder avgrundsdjup ensamhet. Livet är en fantastisk gåva som händer just nu, när man får dela det med de man älskar. Så säg det du har tänkt säga oavsett vilken reaktion du får. Att göra det man kan, är också att visa kärlek.

Livet är för kort för att låta bli.

 

SOMMARSTUND //

I Sverige firar vi jul, nyår, påsk, allhelgona och ... sommar. Visst, vi firar ”midsommar”, men jag tycker inte riktigt det är en korrekt beskrivning. Vi firar kort och gott SOMMAR.

 

Lite extra festligheter just under midsommarhelgen, men i övrigt tycker jag att de tre sommarmånaderna som en enda lång svensk högtid. - Och vilken högtid det är sen! Den hyllar den ofattbara återkomsten av livet. En livsform som är tillgänglig att njuta för alla och envar, oavsett tro, religion, status i samhälle och pengar.

 

Sommaren spränger igenom med sin frodiga kraft och förgyller våra sinnen med sin närvaro. Den ger oss färg i alla regnbågens färger, den ger dofter fler än vi kan räkna. Solen och vinden smeker ljuvligt vår kind och kropp. Sommaren fyller hela våra väsen och väcker våra slumrande sinnen och skapar ny energi och lust.

 

Och den gör inte skillnad på någon!

 

Den förskönar varje bakgård, blommor kommer fram mellan gatstenar, mjuk doft sprids i hörnet av varje liten grön plätt, oavsett om det är en busshållsplats, bensinmack eller slottspark - så fyller den med samma liv och rikedom. Den tränger genom varje liten springa. Den lär oss att växtkraft är en mäktig kraft. Den inneboende viljan i allt levande kan få den gråaste och hårdaste plats att mjukas upp och ge plats åt liv. Åt skönhet, liv, lust och kreativitet. För sommaren är som en sinnebild av kreativitet. Alla insekters finurliga arbetsinsatser, varje kronblads snillrika form och alla de sätt som naturen briljerar på.

 

Nu är den ljuva sommarstunden här. Låt den svepa in dig och låt dig smittas av dess kraft. Låt den fylla själens brus med nytt liv.

 

TOUCH OF THE MAKER //

Varje morgon slår vi upp ögonen. En ny dag möter oss. Ytterligare en dag i vårt liv med vardag, kanske ett jobb, för vissa personer kanske barn och familj. En ny dag i vårt liv här på jorden. Såklart. Det är ju här vi lever. Det är det här som är vår existens. Det är här vi läser tidningen, kollar genom Facebook, vi upplever årstider, känner glädje och nedstämdhet.

 

Det är här vi ägnar vår tid. Livet. Här. Med ett jordklot som har feber, med normer och med otaliga stunder av mänskliga interaktioner som ibland leder till nära och djupa relationer.

 

Så vad händer i oss när vi en morgon inte får slå upp ögonen? När vi inte får en ny dag att förvalta? Vad är vi då? Var är vi? Finns vi inte mer eller har vi bara bytt form? Har vi färdats till en ny dimension, ett Nangijala? Eller är vi fuktig jord i marken som blir en del av universum utan en medveten existens?

 

Om jag idag fick reda på att jag närmar mig den där morgonen. Den där morgonen då jag inte längre får slå upp ögonen för att stiga upp, läsa tidningen, ge mina katter mat, packa gympapåsar och när kvällen kommer, krama mina barn god natt. Om jag visste att allt som jag känner och lever i idag kanske snart upphör. Hur ska jag då förhålla mig? Hur står jag ut med den tanken?

 

En vän till mig har nyligen fått ett sådant besked. Att det kanske kommer en morgon om en inte alltför avlägsen framtid då han inte kommer få slå upp ögonen och fortsätta med sitt liv. Han står mitt i livet, men kanske närmar han sig ett alltför tidigt avsked. Ett avsked som tycks vidrigt fel och orättvist. Han står mitt i livet och har barn som han vill se växa upp och en livskamrat som han vill bli gammal med. Det svider in i botten av min själ när jag tänker på detta. Jag tänker på hur fruktansvärt han måste uppleva det. Hur arg och besviken han måste vara över detta brutala tvärkast. Men när jag läser hans ord och förstår hans tankar, så fylls jag av någonting annat. Något som inte är ens i närheten av besvikelse eller ilska. Han pratar om tacksamhet. Om livet som gåva och inte en självklarhet. Han skriver: ”Det finns inga garantier och det är helt ok, det finns förtröstan, det finns hopp och kärlek. Det finns en famn att vila i. Det håller, det räcker. Även i mörker, även i förtvivlan.” Han känner smärta. Det är uppenbart. Det här är inte en text som vill idealisera en person som fått en obotlig sjukdom. Det här är en text om en människa som ser livet som en gåva, oavsett när avskedet till jordelivet sker. En text om en person som upplever att det finns hopp och kärlek, även i förtvivlan.

 

För förtvivlan måste få finnas. Det är det som gör oss tillmänniskor. Men den kan få gå hand i hand med hoppet. Tacksamheten för det som faktiskt är och har varit. Touch of the Maker är en sång som inspirerats av denna person. Men också inspirerats av livets storhet. Oavsett vad vi tror eller inte tror på, så finns en storhet som alla kan se.

 

Se med sina inre och yttre ögon. Se det i vårblommorna som trotsar den mörka myllan och sträcker sig uppåt. Se det i en vindstilla sommarnatten. En solnedgång vid spegelblankt vatten. Ett ensamt rådjur som betar i skogskanten. Vi ser det varje morgon när vi slår upp ögonen. Det första vi möts av är ljuset.

 

Vi lever och jag tror även vi dör, i ljuset.

 

JAG HAR GÅTT INUNDER STJÄRNOR //

Kan man längta efter någon man inte ens har träffat? 

- Ja, det är jag helt säker på, för det har jag upplevt. Jag tror det finns olika sorters längtan. 

 

Det finns jordnära, kroppslig längtan; som att längta efter vila efter en lång dag, eller efter mat. 

Det finns också djupare mänsklig längtan, som att längta efter att prata med en god vän eller sina barn. Sådan längtan kan ta sig uttryck som en fysisk värk i hjärtat. Som när ett barn längtar efter sin mamma, då är längtan ibland så kraftfull att barnet nästan blir fysiskt sjukt. Kroppen behöver få vara hos den som den saknar, för att inte gå under. Det är som att hjärtat behöver komma hem. 

 

Sedan finns det själslig längtan. Längtan efter något eller någon som man kanske inte ens vet vad eller vem det är. 

Den man längtar efter har inte ett namn, ett ansikte, men ändå tror jag detta kan vara den allra djupaste och kraftfullaste sortens längtan. 

 

Den djupa längtan efter kärleken. Längtan efter den - som ditt hjärta behöver - för att bli helt.  

 

Det är en besynnerligt stark kraft, detta med att längta, det vet jag helt säkert, för jag har upplevt själslig längtan. Jag har saknat, hoppats, sökt och väntat på att hitta den som mitt hjärta behövde för att bli helt. Både jag och Daniel har upplevt det, var och en på varsitt håll. 

Det är därför låten ”Jag har gått inunder stjärnor” berör oss så oändligt djupt, för den beskriver just denna kraftfulla längtan. Det är en dikt av Pär Lagerkvist som är tonsatt av Frida Örhn och Bo Sundström. 

”Jag har gått inunder stjärnor 

För att komma hit till dig, 

där du väntat mig, med händer som är varma ... // ...

Här är jorden där vi bor, 

jag skall åldras här hos dig

Till en djupare och hemligare glädje.”

Jag stod precis på de ängarna och gick på de stigarna, som jag filmat till låten, och väntade på att hitta honom, min kärlek. 

 

Nu har jag hittat honom. 

Och här är låten som beskriver vår längtan.

 

ETT UNIVERSUM I DIN BLICK //

JA!

 

Två personer säger ja till varandra. Två väljer, ger sitt löfte, sin kärlek, sitt liv - till varandra.

 

"Ett universum i din blick" är en sång skriven för dessa två personer - det är (Grains of Salts Daniels bror) Marcus som gifter sig med sin älskade Sofie.

 

När bröllopsinbjudan trillade in i den vackra våren, så föddes orden till sången, om att hitta varandra och att se en helt ny värld i varandra.

 

Ett helt universum.

 

Nu har sången väntat på sitt bröllopspar - som vi nu önskar all lycka, kärlek och välgång.

Tack för att ni finns i vårt liv!

 

ATT VI HAR VARANN //

"JAG VAR RÄDD FÖR ALLT.

Jag var rädd för att bli älskad, rädd att jag skulle bli hatad, rädd för att älska, rädd för att leva och rädd för att dö fast det var de enda jag ville ibland.”

 

Låten Att vi har varann, handlar om Elin och hennes resa tillbaka till livet. Det som står i inledningen är hennes egna ord, om hur hon mådde under en lång period under sin tonårstid och som ung vuxen. Hon hade ingen framtidstro, hon såg ingen väg som var möjlig att gå. I alla fall inte ensam.

 

Så en dag så var hon inte längre ensam.

 

Låten handlar om betydelsen att ha någon vid sin sida, som tar en för den man är, med allt vad det innebär. Både det fina och det fula. Både det glittrande och det trasiga. Och hur det då är möjligt att klara sin egen kamp, tack vare att man vet att den personen finns där, med sitt öppna hjärta.

 

När Elin fick Micke vid sin sida, med tryggheten och kärleken, den kravlösa och självklara, så hittade hon en vilja och ork att kämpa. Att överleva. Att välja livet. Möta sina demoner. Börja läka. Hitta nya vägar. Och slutligen. Börja leva igen. Leva det som är livet.

 

Det livet fortsatte, med att Elin och Micke gifte sig 2017. Låten Att vi har varann skrevs till deras bröllop av oss i Grains of Salt (Daniel är Elins storebror). Elin och Micke gifte sig hemma på sin gård där de lever sitt liv med sina kossor och mjölkproduktion. Sedan dess har de också fått två små barn, Pontus och Ronja. Livet fortsätter utmana dem, ibland hårt. Men det i varje steg av resan har de varandra.

 

Att vi har varann är ingen vanlig kärlekssång. Det är en sång om att ha någon att strida sina strider tillsammans med. Om att man tillsammans blir starka, inte genom att suga kraft från varandra - utan genom att älska varandra - precis som man är. 

 

Dela gärna som tröst och inspiration för människor som kanske befinner sig i liknande situationer.

 

Det här är sagan om frosten. Om kristallerna som klär jorden om vintern. Och om när de glimmar till i hjärtat.

Den första snön är som magi. På ett slag förvandlas allt. Från ett mörker av gråa tonlösa nyanser, till en värld av glittrande ljus. Även mörkret blir ljust. Väggrenarna glimmar vita vid de ensamma, mörka vägarna och kristaller klär nakna träd och fallna lös i glänsande dräkter.

Men Fairytale of Crystals handlar inte bara om ljuset från snön, utan även om magin att få uppleva ljuset av en annan person i sitt liv. Någon som kan tända, som kan värma, bara finnas där, när dagarna känns svåra. Någon som tar din hand och får hoppet att sprida sig i kroppen, likt en gnista som tänder ett ljus.

 

Det är också magi. Att få känna hur det inre ljuset tänds på nytt. Att känna att man inte är ensam.

Välkommen snö och frost till oss! Vi behöver ditt ljus och din magi. Och var rädd om de personer i ditt liv som finns där när du behöver det. Som tar din hand. Som fyller dig med ett nytt ljus. Om det så bara är en liten gnista.

 

Så lyser det starkare än allt mörker.

FAIRYTALE OF CRYSTALS //