Att vara allergisk mot själva livet

Uppdaterat: 1 juli 2020



Att vara trött är som att titta på livet genom en glasruta. Man är där, men ändå inte. Livets repor skymmer sikten. Det är en distans mellan en själv och verkligheten. Man ser allt som rusar på omkring en, men kan inte riktigt nå det.  Att vara trött är också som att leva utan filter. Hudlös, naken. Allting tränger in, in, in. Ens naturliga försvar har nötts ner och kvar är bara en oskyddad människa. Som en dator utan antivirusprogram. En själ utan immunförsvar. En kommentar, en utmaning, ett litet gupp i vägen. Blir till skoningslösa svårigheter, berg att bestiga. En dag på jobbet är ett maratonlopp. Hörseln känslig som glassplitter. Kroppen öm som ett infekterat sår.  Man är inte sjuk. Ändå klarar man nästan inget. Skör som äggskal. Minsta lilla tryck, så är man krossad.  Som att vara allergisk mot själva livet. När det är låga halter av livet, så klarar man sig hyfsat. Man snörvlar bara lite. Men när livet tar i med full styrka, så har man ingen chans.  Jag är trött. För att förstå varför så kan man nog bara läsa ikapp lite inlägg på den här bloggen. Men så finns det mer, som ligger djupare, där mellan raderna. Allt passar inte att beskriva för allt och alla. Alla människor har sina egna rader och alla människor har sådant som ligger mellan raderna. Som kanske man bara själv vet om. Som man kanske själv knappt förstår. Ändå påverkar det oss. Hela tiden.  Jag är trött. Och jag har tre fenomenalt fina barn. Men när man knappt orkar med sig själv, så är det svårt med guldlocksbarn som väcker en med att leks skeppsbrott i sängen. Virvlar kring ens kropp som orkaner. Ropar högst för att höras. Kräver min ömma kropp, min darrande själ.  Min familj är inte en sekund mindre fantastisk för att jag är trött. Jag behöver hitta en väg ur tröttheten. Behöver göra det som krävs.  Så jag kan leka skeppsbrott i sängen snart igen. 

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla