Man brukar prata om att november är grått, men den här gråheten tar alla priser. Gråheten som inte bara handlar om att vi aldrig ser solen. Gråheten som inte bara handlar om att dagarna är korta som ett fladdrande ljus som blåses ut av ett vinddrag i samma stund som det tändes. En gråhet som inte bara handlar om att naturen är naken och vi är i ett vakuum mellan vacker höst och julens ljus. Ett ingenmansland av ingenting. En icke-årstid.
Ett gråhet som har tagit nya höjder av ogästvänlighet, som sipprar in i själva mänsklighetens existens. Om liv och död. Om vad som egentligen är viktigt, hur vi lever våra liv, hur vi bryr oss om varandra. Vilket ansvar vi tar, både för oss själva, våra nära men också för hela vår tillvaro, vårt land.
Coronapandemin har infört nya spelregler i våra liv. Regler som vi inte vill veta av, som vi tyngs av, brottas med eller väljer att helt enkelt ignorera. Men de finns där ändå, för om du väljer att ignorera så har du ändå valt ett sätt att förhålla dig till de nya spelreglerna. De nya livspremisserna. Om har du valt att ignorera - så får det också konsekvenser. Faktum är, att det får ännu större konsekvenser genom att bli en smittspridare, något som kan få oanade följder i människor liv. Än om du väljer att acceptera, motvilligt eller inte, och kavla upp ärmarna och ta ditt ansvar.
Det här är ingen politisk debatt. Det här är inte ett mode. Inte en ”ny grej”. Det är inte en trend, det är inte årets julklapp och det är heller inte skrämselpropaganda. Det är vår verklighet såsom den ser ut just nu.
Ett grått, grått, grått november. Precis som att vi inte kan styra över soltimmarna eller klistra tillbaka grönskan i naturen. Så kan vi inte heller välja bort covid-19.
Ibland när jag tittar på TV med mina barn så hajar dom till. Det är när scener dyker upp när det myllrar av människor på en gata eller i ett rum, eller några barn glatt slänger sig om halsen på sin mormor och morfar. ”Jag får typ panik när jag ser det!” utbrister min dotter. ”Ja, det känns fel i hela kroppen” säger min ena son.
I ungefär åtta månader har vi levt i den här verkligheten. Det har böljat fram och tillbaka, dels med spridning, men också i vårt sätt att förhålla oss. Det är olika riktlinjer och det är ändrade bud. En stunden håller vi avstånd, nästa gång böjer vi oss tätt intill en person på mataffären för vi har bråttom till mjölken.
Jag vet inga personer som är så medvetna och tar så mycket ansvar som mina barn. När vi hälsar på mina föräldrar och har fikat ute på altanen så har de bevakat oss vuxna som överbetalda livvakter. De har redan fått in detta i sitt medvetande på ett sådant naturligt sätt att de ibland häpnar när de ser hur vissa vuxna beter sig. De får inte för sig att tänka att det är överdrivet eller dividerar om hur viruset exakt sprider sig. De tar det säkra före det osäkra. De månar om sina älskade mor -och farföräldrar och gör det som krävs för att se till att inget lämnas åt slumpen. Självklart glömmer de bort sig ibland såsom barn gör, men jag tycker principen är intressant.
Barnen har en tydligare inre kompass än oss vuxna. Vad som är riktigt viktigt i livet blir inte lika överröstat av olika spretiga tankar, principer eller teorier. De fokuserar på det som är viktigast och sedan försöker de göra rätt.
Gråheten i tillvaron tar ett grepp om oss alla. November och corona har gått samman och blivit som en mörk, ond ande som förföljer oss vart vi än går. Inte undra på att det är tungt att tvinga upp ögonen på morgonen. Inte undra på att fötterna är som bly och själen känns tung. Ansträngd och trött.
Så i dessa tider är det ännu viktigare vad vi väljer att fokusera på. Om vi resignerar och låter gråheten övermanna oss så går vi vilse i dimman. Vi behöver verkligen hitta vår inre kompass så vi har något att navigera efter när vi inte längre ser några landmärken. Annars orkar vi inte. Så då hamnar vi antingen i förnekelse eller depression. Men om vi fokuserar på det som är viktigt, så kan vi finna lite, lite hopp. Då kanske vi kan hitta ett fladdrande ljus, så vi i alla fall ser vart vi sätter fötterna.
Om du har svårt att själv komma på hur du ska navigera, hur du ska tänka och orka - så kan jag ge dig ett litet tips. Använd barnen som kompass. Titta på hur de gör, härma deras naturliga sätt att se vad som är viktigt. Låt dig smittas av deras inneboende livskraft. Oavsett om du själv har barn eller inte, vi har ju alla varit barn. Inte att det alltid var roligt att vara barn, men att kompassen var enklare. Tydligare.
Gläd dig barnsligt mycket åt små saker i livet. Längta efter något du tycker är roligt. Bry dig om dina medmänniskor på det där oförställda sättet. Om så bara för en liten stund om dagen.
Det är världshistoriens gråaste november. Det är en ödesmättad tid. Döden flåsar oss i nacken på ett sätt som vi inte är vana i vårt tillrättalagda samhälle.
Det kommer att vara en kamp fortsättningsvis, mycket värre för vissa, inte så farligt för andra. Men vi behöver bestämma oss för hur vi vill förhålla oss, varken vi vill eller inte.
Så jag väljer en tokig emoji och försöker lägga min energi på det som riktigt viktigt. Jag försöker låta den lilla rösten som kommer direkt från mitt hjärta tala lite mer ostört.
Jag väljer barnens kompass.