Tiden tog mig i handen

Jag känner bryggans solvarma sträva trädoftande yta mot min kind och kikar ner mellan brädorna ner på vattnet som kluckar därunder. Håret är blött och droppar svalkande mot mina axlar. Solen värmer ryggen och en stilla vind nuddar ytan på sjön och skapar en liten krusning.


Dagarna har varit varma och jag har verkligen tagit tillvara den vackraste och mest livsuppfyllande dagarna på året. Mina ben är bruna, håret lite solblekt och shortsen åker på direkt på morgonen.


Promenaden ner till bryggan är kort och huset är svalt och andas hemvand trygghet, med sin skuggiga altan, pysslande grannar och husets olika sköna vrår. Huset doftar hemma. Låter hemma. Grusknastret på grusgången när någon kommer. Knaket i trappan. Ljudet av köksdörrens skjutdörr med den gedigna konstruktionen från 40-talet då huset byggdes.

I köket slänger jag har ofta en blick över axeln för att se vad klockan är på vägguret som är gjord av en kopparpanna omgjord till klocka med snirkliga minutvisare och romerska siffror.

När jag ligger och soltorkar på bryggan och låter själen flaxa fritt som fiskmåsarna ovanför mitt huvud, så vänder jag då och då av gammal vana blicken upp mot stigen. Där dyker kompisarna i grannhuset upp vissa dagar. De kommer halvspringande ned för stigen i sin iver att få hoppa i sjön. Där brukar en solbränd och lite mer trippande, men ändå stark och rejäl, mamma komma för att ansluta till mitt sommarnjut. Ibland dyker pappa upp för att mer häftigt och snabbt kasta sig i vattnet, frusta och spotta och alltid säga: ”Det bästa med att bada är ju känslan efteråt.”

Vi småler och vet att hans upplevelse av badandet inte är samma som våran och det är som det ska. Mamma, jag, syskonen och grannarna guppar länge och väl runt i vattnet. Grannhunden skäller glatt och söker sig ut på stenarna och vinglar lite betänksamt. Storebror har cyklopet med sig, grannkompisen föreslår att fiska från stenarna längre bort, men det slutar med att vi äventyrsdyker och kollar på ett gammalt bilvrak som ligger en bit bort på sjöbotten.

Jag blinkar till och något slickar mig på kinden och lite på näsan. Jag blinkar och ser min cockerspaniels stora bruna ögon.

”Mamma, kom och bada igen!!” ropar någon. En flicka i 12-årsåldern viftar från den stora stenen där vi nyss dykt efter bilvrak. Hennes bröder skvätter på henne och hon ger dem en regelrätt utskällning. Är flickan jag? Eller är det jag som är mamman som nyss kom på stigen?


Nutiden väcker mig och jag inser att jag är både och. Både flickan och mamman. Både dået och nuet. Och det är då det händer. Jag faller genom tiden.


Bryggans plankor värmer mig strävt och skönt genom alla år. Huset och altanen och stigen till sjön och de soluppvärmda stenarna håller mig i handen genom lagren av tid. Där igenom faller alla tider igenom och existerar på samma gång.


För ungefär en månad sedan flyttade jag och min man in i mitt barndomshem. De flesta grannarna bor kvar och huset är sig likt. Bara att tiden förändrat allt. Och egentligen ingenting.


Flickan som springer med bröderna är min dotter och mina söner. Grannarna är vuxna och badar med sina barn på sina stränder. Grannhunden är älskad och saknad och nu är det min egen hund som hälsar mig vänligt på kinden. Jag är samma jag som kikar mellan springorna på bryggan och tittar på vattnet som kluckar därunder. Jag är samma jag som tittar på klockan i köket, fastän klockan nu flyttat till mamma och pappas lägenhet. Pappas ben bär honom inte längre och mammas steg är inte lika starka som förut, men mamma och pappa är fortfarande mamma och pappa. Även om de numera oftast kallas mormor och morfar.


Jag är samma jag som tittar efter min man, hunden och mina barn som ska komma springande ner för stigen, för att skapa sina egna minnen.


Jag är bara jag. Det är bara tiden som tagit mig i handen.






34 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla