Bloggande i all ära. Men att hålla en inbunden bok är som att komma hem. En känsla av trygghet. Fasthet. Beständighet.
När jag fyllde år igår fick jag en 10-års dagbok. Detta hade jag önskat mig. Och enligt min mammas mycket pragmatiska sätt att gå tillväga vid födelsedagar, så kunde jag till min glädje (men inte förvåning) öppna paketet innehållande denna värdiga bok.
10-års dagboken.
När jag var yngre så skrev jag dagbok så fingrarna glödde. Jag öppnade dammarna till mitt stormiga inre och ur mig forsade känslor och tankar. De liksom tävlade om att först nå de blanka raderna i dagböckerna. Livet drog mig iväg på känslomässiga resor och pennan hängde med. Detta pågick i åratal och jag har en samling med dagböcker liknande ett uppslagsverk i minst 60 band. Sedan blev dagbokskrivandet tidsödande och problemen för komplexa för att fånga på dessa blanka rader. De har gapat tomma sedan dess.
Tills igår. I min 10-årsdagbok ska jag på minimala rader, använda högst cirka 12 ord för att sammanfatta dagen som gått. Jag ser framför mig: "Henry började gå.", "Leonard skrev sitt namn idag". Och om några år: "Signe lärde sig cykla", " "Leonard hade sin första skoldag." Och om tio år, det sista året i boken. Den 1 oktober 2019 "Leonard har nu fyllt tonåring".
Det hissnar när man tänker framåt. Var är vi om tio år? Vilka personer har Leonard, Signe och Henry blivit? Hur kommer livet vara då? Så lite vi vet. Så mycket vi drömmer om. Men jag ser fram emot att ta fram den där inbundna boken och se tillbaka på smått och stort som hänt. Och inte bara uppleva det en gång, utan flera gånger. Kanske får det inte plats så många adjektiv, inte så många känslostormande beskrivningar. Men små ord, som beskriver scener ur vår familjs liv.
Det var med respekt som jag skrev de första raderna igår. Att blogga är lustfyllt, men förgängligt. Man skriver idag, folk har ofta glömt det imorgon. Men i 10-årsdagboken skriver jag familjekrönika.
Och jag hoppas det blir en lycklig sådan.
