Att bära två liknar på många sätt att bära ett barn. Och samtidigt är det en sådan himmelsvid skillnad. Här kommer läsning för dig som vill verkligen fördjupa dig i upplevelsen av att bära två barn.
Det är ganska ordagrant från mina dagboksanteckningar jag förde på datorn. Det är väldigt mycket text, men jag låter det vara så för att du som verkligen vill få en bild av hur det kan vara, ska ha en chans att läsa detta. Jag skrev det för att minnas hur märkligt, svårt och samtidigt oförglömligt fascinerande det var.
Och för att ha möjligheten att dela det med andra. Så varsågoda. Det här var min upplevelse.
Lördagen den 17 januari 2009 - tvillinggravidvecka vecka 35 Vi ska ha två små barn snart! Det samsas två små, livliga, levnadssugna barn där inne i min mage. De har växt som de ska, de sparkar och trängs. Vad kan man egentligen mer önska? Den vänstra får ofta hicka. Den högra har periodvis verkat vara ännu livligare än sitt syskon. Magen står i fyra hörn av rumpor, fötter och knän som far runt. Ett obehag för min blåsa och för mina ljumskar som det strålar smärta genom, skaver mot höftbenen och andra inre organ. De får mitt hjärta att flämta, men allt detta är ändå en underbar bekräftelse på styrka och liv. Vi ska ha TRE barn, vi som knappt visste om vi någonsin skulle ha några barn för tre år sedan! För så mycket lärde jag mig efter första graviditeten; Det är värt det. För oavsett hur oändlig graviditeten känns, oavsett hur mycket man misströstar att det någonsin ska få ett slut, att man ska klara det, hur ont det än gör i några timmar på förlossningen – så är det så förvånansvärt futtigt om man jämför vad man får. Gåvan. För livet. Ett problem: Jag är fullkomligt förfärligt höggravid! Jag är inte längre den jag är, utan har gått över gränsen till att bara vara en kropp. Barnen i livmodern äger mig, inifrån och ut. De äger min ork, min energi, min fysiska kapacitet, stå, sitta ligga, äta, andas. De äger mitt humör, min förmåga att tänka, vilja, vara mamma, hustru, vän … människa. Att vara gravid är verkligen att ge upp sig själv, bit för bit. Det börjar med att man blir begränsad och inte klarar saker som vanligt. Sedan får man börja välja bort vissa saker i livet som blir för svåra och tunga. Och tillslut är man här, där jag är nu, då det bara finns ett par grundläggande saker kvar som man faktiskt klarar. Äta, sova, sitta. Att tas över, begränsas och se hur ens kropp bara måste ställa upp och jag har absolut inget att sätta emot eller makt att styra hur förloppet går till. Fast utan att vara sjuk, utan att något egentligen är fel, utan tvärsom. Oerhört friskt och rätt. Väldigt egendomligt. Och ändå så självklart och naturligt, tycker alla. Det tycker jag också, utifrån att det är förväntat av mig att tycka det, ändå högst onaturligt. Man befinner sig i något slags undantagstillstånd, ett ingenmansland. Inte sjuk, men ändå så långt ifrån sitt vanliga jag som man liksom kan komma. Så vad är jag? Vem är jag? Ett drivhus? En människa, eller något helt annat? Jag är dock helt säker på att en liknande uppoffring av sig en människas kropp som skulle kosta lika mycket som en graviditet (som dessutom också män kunde erfara), skulle skattas med hjälteutmärkelser och stor uppståndelse. Men nu är det ju bara en helt ordinär graviditet. Eller faktiskt inte helt ordinär i detta fall. Det är i alla fall en tvillinggraviditet. Men det som det kostar extra att bära dessa två, betalas inte av den extra uppmärksamhet man får. Hm, nej, jag tror att den extra uppmärksamheten också snarare börjar vara en börda. Eller så beror det på att jag ser allt som en börda just nu. Allt smått och stort, vardagligt och allmängiltigt, allt som man gör av bara farten i vanliga fall – är ett projekt, en börda, något stort och svårt. Stå och prata med någon ett par minuter, hämta posten, sätta sig i bilen, ta upp något från golvet, duscha, plocka ur diskmaskinen, tända några värmeljus … dessa saker befinner sig kanske runt en åtta på en skala till tio. Sedan annat, som i en ”vanlig” människas ögon kanske är en aning, men inte nämnvärt, ansträngande, går långt utanför skalan. T ex ta på Leonard hans vinteroverall, gå på stan, ta Leonard till en lekplats, laga ett mål mat, stå i en kö - är saker som för mig varit näst intill omöjliga en längre tid nu. det går att genomföra på ren viljekraft, men priset är osannolikt högt. Total utmattning, smärta och sammandragningar. - Näämen, väntar du tvillingar, jaha, men då är du ju inte så stor ändå! Utbrister var och varannan person och ser förståndiga och glada ut. Jag har lust att slita bort orden från människors vokabulär. För med ens får de mig att känna mig som en skendräktig inbillningssjuk. Om de bara anade hur ofattbart högt pris det har att bära omkring på denna ”inte så stora” mage, helt osannolikt oproportionerlig till min övriga kropp och helt övertagit mig. Och sen ska vi inte tala om alla befängda kommentarer man måste stå ut med angående hur mycket jobbigare det kommer bli sen när de kommer, dessa två små ligister, som folk verkar tro att vi valt att ”skaffa” på samma gång. Och om de någonsin hade någon aning om hur orättvist det är att se det som att ”jobbet börjar” när de har fötts, eftersom jag redan nu helt ensam dessutom, kämpar för livet för att orka bära dessa två små. Så, kommentarer ”passa på att njuta av lugnet” blir ganska skrattretande – dels för att ordet ”njuta” inte finns i min begreppsvärld nu när precis allt är obekvämt, och dels för att Leonard inte direkt låter livet vara lugnt! Så två små barn ute i världen snarare ändrar form på utmaningen att orka med dagarna och nätterna, men det gör den inte värre. Ja, kanske upplevs jag lite negativ. Jo, ja. Det är jag nog just nu. att vara tvillingsgravid skulle jag sammanfatta är att vara som en ”vanlig höggravid” över halva sin graviditet och sedan oacceptabelt gravid de sista 6-8 veckorna. Jag tror mina negativa känslor dels beror på att jag känner sig så låst och utelämnad. Att inte alls kunna dela bördan med någon, inte ens Fredrik. Att ingen annan kan ta över och att ingen annan kan slutföra det åt mig. Att det kostar min kropp, bristningar på magen som växer för varje dag som jag vet att jag kommer behöva leva med resten av mitt liv – och att det inte finns någonting jag göra åt det. Mina negativitet beror också på att jag inte känner igen mig själv längre. Att inte själv kunna styra över det som händer med mig, och därför inte kunna vara den jag brukar vara. Jag kan inte göra det jag brukar göra, te x hittar på saker, projekt hemma, hitta på saker med folk -saker jag mår bra av. Jag måste istället göra sådant jag helst undviker, te x sova på dagarna, går i mjukkläder, sitta hemma. Att vara den som inte orkar, att höra Leonard säga; ”Mamma måste vara hemma”, ”mamma orkar inte”. Jag kan sakna så oerhört att kunna lyfta upp och busa med Leonard. Att ta en promenad. Gå på stan. Att krypa ihop i soffan. Ligga på rygg och sova. Att bara orka städa. Att helt enkelt kunna välja själv hur och när jag ska göra saker. Att vara såhär fysiskt begränsad innebär konsekvenser som är en väldigt olycklig kombination; Man måste, fast man egentligen inte vill, ändå hela tiden be om hjälp om saker – och när man gör detta så låter man gnällig och otacksam. Så när man alltså gör det man inte vill (ber om hjälp) så låter man såsom man verkligen inte vill (gnällig). Och när man istället gör det själv, för att slippa be om hjälp, slippa låta tjatig, så kostar det så mycket mer än vad personen som blir besparad besväret någonsin kan förstå. Så är det då värt att göra det själv? Nej, egentligen inte. Men stoltheten tvingar en ibland. Tisdagen den 27 januari 2009 Tvillinggravidvecka 37 Det är som att jag blir krossad inifrån. De får bara inte plats! Det går bara inte. Min förtvivlan är total. För fyra veckor sedan tyckte jag att var så långt förbi att vara höggravid att jag inte kunde tro att det var praktiskt möjligt. Sedan blev jag bara mer gravid. Och ännu större. Och ännu tyngre. Och för två veckor sedan upplevde jag mig pressad till min yttersta gräns och kände mig så oerhört less. Och sen fick jag uppleva det helt otänkbara. Jag blev ännu tyngre, ännu längre pressad. Kroppen knakar, gnager, vibrerar av ansträngning och blodet och luften i kroppen försöker förtvivlat röra sig runt, men fastnar och sackar, så att mitt huvud blir tungt och bröstkorgen kämpar förgäves med att orka försörja mig med tillräckligt mycket luft att jag orka kunna resa mig. Kanske stå en minut, bara så jag kan ta på mig byxorna. Gå till toaletten. Och så trycket. Det fysiska inre trycket. Jag känner barnens hårda små kotor, ben, rumpor och knän, tryckas mot mina ben. Skava mot bäckenet. Trycka som blixtar mot mina ljumskar och mot blåsan. Och tyngden, som ligger ända ut, cirka 1½ dm utanför min kropp. På en plats som egentligen inte finns, ute i den till bristningsgränsen, utspända magen. En plats som inte innefattas av muskler eller senor, utan bara är ett enormt tungt fristående påhäng som inte hänger ihop med resten av kroppen. Så om jag ska vända mig i sängen om natten, måste jag stödja upp magen, hålla om barnets rumpor och huvuden och försöka flytta med mig de över fem tio kilo som ligger där. Där på platsen i min kropp som egentligen inte finns. Men den huserar där ändå, innanför mitt skin, sliter och drar i de tunna trådar från huvudskeppet. Och i en förflyttning till min andra sida så känns det som att tyngden nästan krossar diafragman och huvudpulsådern. Och det lilla som finns i min magsäck trycks upp och hamnar i munnen. Kräk eller syra. Ibland kan bara barnens rörelse trycka upp mat i halsen på mig. Och trycket mot alla huvudkärl, nerver och blodomlopp. Som gör att det känns som att jag snart inte fungerar som människa. Mina ben domnar bort om jag sitter med 90 graders vinkel, för tyngden är för stor. Och trycket mot sittbenen, av att det ligger två hela barn och trycker. En riktad, centrerad tyngd, rakt ner på sittbenen. Sittbenen som annars ska stötta upp en vanlig kroppssvikt, ska nu hålla uppe denna koncentrerade chockartade vikt. Så när jag reser mig så är gravitationen min största fiende. Allt ramlar ner och slår hårt och obehagligt rakt mot bäcken, sittben, ljumskar och fram mot den plats som inte finns, magen, som stretar i skinnet för att hålla ihop. Och sen min korsrygg, så på något omöjligt sätt försöker kompensera tyngden av allt som ligger framåt. Den jobbar och jobbar, men avlastas aldrig. Inte ens när jag ligger ner, för tyngden från den enorma magbördan är ihopbunden, statiskt, med ryggen. Om inte detta vore nog, så ökar allt tryck, smärta och obehag, när barnen rör på sig. Och det vill säga nästan ständigt. Då trycks och späns skinnet, kroppen, benen, blodet och luften – allt till en gräns som är näst intill outhärdlig. Och det tunna, tunna skinnet späns ut ytterligare ett par centimeter av djärva fötter och knän som hävdar sin plats. Magen står bokstavligen i fyra, fem hörn av knöliga kroppsdelar som slår och gnider. När jag sitter ner så känner jag barnets rörelser genom skinnet på min överhängande mage mot mina lår. Så det jag orkade för bara en vecka sedan, är nu också slut. Jag orkar nästan inte ens samtala med människor, sittandes. Allt som tar energi från mig känns oöverkomligt, alla situationer som innebär att jag inte närsomhelst kan lägga mig ner. Somna en stund. Bara andas, flåsa. Försöka överleva, finnas. Jag skulle göra en macka igår förmiddag. Innan den var klar grät jag, för att jag hann bli så andfådd och få så ont innan jag var klar. Och ändå vilade jag en stund på pallen under tiden. Så om jag för en två veckor sedan var förtvivlad och less, så är jag nu nästan bara förtvivlad. Att vara less känns som en lyx, för det betyder att man fortfarande har ett grepp om hur man vill må. Och att bäva för förlossningen börjar också bli en lyx jag inte kan unna mig. Att oroa mig för smärtan och ansträngningen börjar kännas lika absurt som att man skulle oroa sig för ansträngningen det skulle innebära att bli uppdragen i en räddningshelikopter om man befann sig i sjönöd i ett svart, kallt stormigt hav. Måndagen den 9 februari 2009 Idag är det precis en vecka sedan förlossningen. En vecka sedan de äntligen gjorde sitt inträde i våra liv. Lilla flickan och lilla pojken. En enda vecka sedan. Och en hel, svindlande evighet sedan. Jag sitter här som en helt ny människa, eller rättare sagt; Som min gamla människa – den person som under de drygt sista fyra månaderna av graviditeten brutalt skuffades undan och övertogs av något som inte var jag. Gravida Helena. Tvillinggravida Helena. Trötta, ledsna, begränsade – och tillslut håglösa och förtvivlade Helena. För en vecka och en dag sedan var det fortfarande så. Jag var fortfarande hopplöst gravid och resan till andra sidan verkade så oåtkomlig och oöverstiglig, att ångesten och mörkret hela tiden fladdrade för mina ögon, tillsammans med tröttheten och håglösheten. Det bokstavligen hissnar i min mage vid åtanken på denna ofattbara förändring, under denna obeskrivliga vecka. En vecka som haltande skulle kunna liknas vid en lång, omvälvande resa till inte bara ett annat land och kultur, utan också till en annan tid och dimension. Jag är inte gravid längre. Jag sitter här, obesvärat på min stol och känner mig fjäderlätt och har nästan en flygande känsla i kroppen. Att jag var med om mitt livs smärtsammaste och totyrlikande dygn samt månader av ständigt börda och obehag bakom mig för bara en vecka sedan har kroppen redan glömt, som om det bara varit en ett litet komma. Något litet och obetydligt som inte är värt att hänga sig kvar vid.