Att fira julgransplundring

Vi har ju alla våra traditioner. Fråga vem som helst.


Man kan tycka att man är en ganska obunden människa. Fri och ledig i sina tankemönster. Och, jo´vars, det må du väl vara. Men du har alltid några traditioner med dig, oavsett du vill erkänna det eller inte. Kanske är sin tradition rentav att inte ha några traditioner. Men aha, det är ändå en tradition!Jag har inga problem med traditioner. Jag gillar dem skarpt. Naturligtvis inom rimliga gränser. De hjälper mig att ratta in den rätta känslan. Få njuta en stund, få vara nostalgisk. Får vara barn-versionen av mig själv igen.


En STORARTAD tradition som jag har hemifrån ärvårtsätt att fira julgransplundring.


Gärna i början av februari, för min mor är av den härligt befriande åsikten att man inte bör slänga ut sin gran förrän den börjat barra. Och har man ett ovanligt frodigt exemplar därhemma, så kan februarisolen börja leta sig in genom våra vintersmutsiga fönster innan granen kastats ut.


Bara den traditionen, att våga trotsa "slänga-ut-granen"-hysterin som drabbar 99% av alla hushåll dagarna efter nyår, tycker jag är fin-fin.Men sedan är det resten också. Äta dammigt pepparkakshus. Spela jullekssångar på skränigt hög ljudnivå och dansa runt i huset. Detta genomfördes med vissa svårigheter under ett antal år när vi syskon blivit alltför medvetna om vår nyvunna vuxenhet.Men med den nya generationen så kan traditionen explodera in i det nya millenniet!


Leonard, Signe och Henry dansade som om det inte fanns någon morgondag. Signe och Henry bockade och neg med stor koncentration, medan Leonard ivrigt hävdade att en vers (eller "avsnitt" som han kallar det) handlar om "grisarna". Han kunde med bestämdhet inte gå med på att det var "Grin-Olle", som vi vuxna svamlade om.Sedan stämmer vi upp i"nuu är glada julen slut, slut, sluuuuut", när trädet trycks ut genom altandörren.


Man skall även skriva vad som hänt under året som gått på julgransbelysningens låda. Detta har gjorts sedan anno 1974. Eller -73. I alla fall i urminnes tider. Om snöläget, julfirandeläget, boendeläget, jobbläget. Ja, om alla väsentliga lägen inom familjen.


Sedan höjdpunkten.

Godisletning med förbundna ögon.


Utmaningen är att hitta det mest udda stället i huset och sedan snurra den förbundna familjemedlemmen så många varv som möjligt. Leonard var så uppspelt att han pratade i någon form av falsettskrik.

"Leonard vill du ha förbundna ögon eller inte, när du letar?"

"JAG ...EHH, TJOJ JAG VILL HA FÖJBUNDNA ÖGON!" (Jag börja knyta)

"NEJ! JAG KAN INTE ANDAS" (Jag konstaterar stilla i att han inte bör ha andningssvårigheter då endast hans ögon berörs av själva scarfen).

"Ska jag ta av den?"

"JAA, JAG TYCKEJ DET ÄR BJA ATT KUNNA ANDAS!" säger Leonard, hoppar upp och ner och gråter och skrattar av iver.


Detta är ju inget man kan argumentera emot.


Man kan heller inte argumentera emot det faktum att Leonard, i ämbete av ny generation i familjen, med stor värdighet och engagemang härmed träder in och axlar traditionen "julgransplunding". Denna ljuvligt karaktärsstarka tradition.


Dess framtiden är säkrad.

Check.

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla