Barn som precis ska till att lägga sig. Får en overkligt intensiv initiativförmåga.
På en fotbollsplan skulle man kalla det filmning. Helt enkelt en rad skenmanövrar för att tiden bara ska gå. Syftet med detta är att skjuta upp den minst önskvärda punkten på dagordningen: Själva sänggåendet. Den minst önskvärda, av barnen. Den allra högst önskvärda, av föräldrarna. Kanske är det därför situationen är så ansträngd och maxad med frustration. För att det är en frontalkrock av önskningar. Föräldrarna tänker, att äntligen är denna dag snart ÖVER, hela långa racet med jobbet, hämtning, trotsning, middagskalabalik, pyjamaspåklädning, toagåning och tandborstsprocedurer. Nu... Nu är det nära, tänker vi. Aha! Det är där vi gör vårt misstag! Det är som att barn kan lukta sig till doften av föräldrar som tar ut saker i förskott. Precis som att barn har en övernaturlig förmåga att veta exakt när en förälder slagit upp sitt rykande färska kaffe och just satt sig för att avnjuta det. För då. Är de alltid klara på toa. På samma vis känner de med hela sina små varelser att föräldrarna så gärna vill att ska sova. Eller. Helst önskar att de skulle ha somnat för 20 minuter sedan. För då är de ju bajsnödiga igen, ännu mer törstiga, svidiga på läpparna eller snuttisen är bara PUTS VÄCK! Sedan ska det bara sjungas en sång, läggas en docka och köras en bil i mål. Och slutligen bara sägas en sak till och sen ... en enda sak till. Och så har man ju tvillingar. Så då vill ju den andra också, för HAN fick ju - bara en enda sak till! Så låt de ALDRIG känna doften av din desperation. För då. Frontalkrock. Krasch - boom - bang! - SOV NU DÅÅ! ryter föräldern och hör strax ett intensivt snyftande från en av de lurviga frisyrerna i sängarna. Konsten att orka ända i mål med barnen. Klara av att alla läggningens prövningar. Lömska knep och filmningar. När man klarar det, fastän allt man tänker på är att dagen ska vara över. När man klarar det. Då är man cool som en rockstjärna.
