Att orka vara mamma

Livet är fullt av motgångar och utmaningar.


Till exempel när man är ensam hemma med alla tre barnen och står vi skötbordet med en överfull bajsblöja, så upptäcker man att Signe fastnat med fingret i leksaksdammsugaren. Då får man stänga den dignande blöjan, ta det sprattlande knytet under armen för att ploppa loss systerns tumme.

Ett annat exempel är maten. Två som just lärt sig äta innebär en och annan utmaning. Det kastas mat i varandras hår, det stjäls mat från varandras tallrikar och dubbla besvikelser över att maten är slut. Bara för att nämna några. Men barnen hjälper till också. Lite. Försöker i alla fall. Leonard brukar hjälpa mig att vattna blommorna. Signe och Henry också, fast mest stoppa grus i vattenkannorna.

När barnen somnat ikväll, så vattnade jag våra rosor. De har tagit mycket stryk den här hårda vintern. Jag läste i Falu Kuriren att man skulle "fjäska" och skämma bort rosorna rejält, för att öka chanserna för dem att överleva. De ska ha massor av näring och ljummet vatten för att de ska känna att det är "dags att vakna".Den stora klängrosen har nu börjat skjuta skott och ser ut att långsamt hitta sin växtkraft, men de små rosbuskarna är det värre med. De sitter där i jorden, vintervissna och utan livstecken. Det känns nästan vemodigt. De härdade inte ut den envisa kylan ända fram tills att vårvärmen återvände. De gav upp och därför kanske vi aldrig mer får njuta av dess näpna, rosa blomblad och behagliga doft. Jag känner igen mig i rosorna. Det har varit en otroligt hård vinter och ibland känns det som jag fortfarande har den iskalla kylan omkring mig. Jag behöver oändligt med näring för att komma tillbaka. Jag önskar att det fanns "växtnäring" för människor också. Jag försöker med vitaminer, blutsaft och mellanmål, men kraften vill ändå inte riktigt infinna sig. I alla fall inte tillräckligt för vad det här livet kräver av oss. Jag känner att jag orkar vara mamma. Att jag älskar att vara mamma igen! Så, då tänker jag glatt: Då kan jag ju jobba också! Men när jag kommer hem från jobbet, då älskar jag inte att vara mamma längre. Då har den viljan och kraften runnit ur mig någonstans bland arbetsuppgifterna och papprerna på jobbet. Och till barnen finns bara skalet kvar. De vintervissna kvistarna.

Men vårt samhälle kräver att vi gör och orkar både och! Det är uppbyggt så! Men jag önskar så innerligt att det hade funnits utrymme att få vara människa och mamma. Att det hade kunnat belönats så till vida, att man faktiskt skulle kunna välja att prioritera det. För barnens skull. För sin egen skull. Men framförallt för att jag inte klarar eller orkar något annat just nu. Jag kan ju faktiskt inte säga upp mig från min mammaanställning. Så då prioriterar det sig själv. Men ... hur gör man då? Är det verkligen vettigt att sjukskrivning är enda alternativet? Måste jag klassa mig som sjuk bara för att jag ska kunna vara mamma? För en tid sedan letade Leonard efter sin mormor och utbrast: - Mormor, där var du ju! Jag trodde att du hade gått in i dimman! Nej, hon hade inte gått in i dimman - och vi hoppas innerligt att det dröjer länge tills dess. Livet är fullt av utmaningar och ibland undrar jag om det är rimligt att vi ska orka. Orka byta bajsblöjor på toksprattlande lillkillen och rädda tösens tumme från dammsugaren, samtidigt som Leonard tjatar om chokladbollar. Så det Leonard sa till mormor kanske inte var så fel ute. Det kan lätt kännas som att man går rakt in i dimman. Men allt jag vill är bara att orka vara mamma.

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla