Att vara som man tycker

Leonard, vad är du bra på?

- Jag är bra på att sjunga. Jag är bra på att rädda människor.

Han stannar upp och tänker lite mer på frågan och får sitt drömmande ansiktsuttryck. Sedan rycker han lite på axlarna och säger:

- Äh, jag är bara som jag tycker.

Vår dagmamma sitter framför oss och strålar med hela sitt ansikte. På bordet framför sig har hon tre röda mappar. På dem står det Leonard, Signe och Henry. Vi har blivit försedda med kaffe och i det annars så livliga köket är det märkligt lugnt.Jag och min man är på utvecklingssamtal. Vårt allra första.


Hon har just med stor inlevelse beskrivit ett samtal hon nyligen haft med Leonard. Och berättat att han levererat en sanning som varje människa på denna jord skulle behöva ta till sig. En sådan självklar och självsäker klokhet som bara en fyraåring kan ha.


Jag är som jag tycker.

Det är så outgrundligt genialiskt! Och det så självklara självförtroendet som ett sådant uttalande kräver, är så underbart att man bara vill fnittra av lycka.


- Han är en riktig livsfilosof, vad ska det bli av denna lille djupa tänkare, fortsätter dagmamman entusiastiskt.


Jag sitter och smuttar på mitt kaffe och kan inte sluta le. Mitt inre håller på att sprängas av alla de känslor det innebär att höra någon så systematiskt beskriva våra fantastiska barn.


Ja, för nog visste jag att de var fantastiska. Den känslan svämmas jag över av varje morgon, på något underligt sätt, mitt i vardag och trots. Men det är också mamma och pappas livsuppgift, att hylla sina barn till skyarna. Bli yr av lycka och stolthet av deras glädje, livslust, roliga upptåg och avväpnande uppsyner.


Men att höra någon annan beskriva deras goda sidor. Uppskatta deras empati, integritet, humor, gnistrande blickar, eftertänksamma klokhet, genomstarka vilja, mjuka omtanke och sprudlande livsglädje.


Det är nästan mer än det svällande modershjärtat klarar av.


Det är svårt att veta hur man ska handskas med alla känslor. För de stolthetskänslor bubblar fram när det gäller ens barn är så starka, omedelbara och oemotståndliga. Om jag är stolt över mig själv någon gång så fylls jag av en känsla som man kan likna vid fyrfärg – och då är stoltheten för ens barn enexplosion av färger!


Det är som att stå vid en regnbåge, omslutas av alla dess sprakande färger och samtidigt hitta den gnistrande skatten!


Låter jag hög? Jag ÄR hög! Ynnesten att få vara stolt förälder gör mig hög på livet!


Jag och Fredrik gick alldeles omtumlade från utvecklingssamtalet. Vi tackade våra dagmammor för det fantastiska jobb de gör. Men sedan blir man lite brydd, för man vet inte mer vem man ska tacka. Man vill tacka NÅGON, men det man kommer fram till är att man helt enkelt måste tacka livet för att det har skänkt oss denna outgrundliga gåva. Och tacka barnen för att de finns.


Det är ju just det som är så förunderligt med föräldraskapets stolthet och glädje. De är små bitar av en själv, och ändå så helt och hållet sina egna.Hur det nu går till? Det övergår ju i alla fall mitt förstånd. Men det är någonstans i den där mystiska gåtan som också den förunderliga lyckan över att vara förälder träder fram.


Det enda jag riktigt fattar är att det är fullkomlig ynnest att vara förälder. Fullständigt förbehållslöst. Utan undantag. Oavsett omständigheter.För den som är beredd att ta emot föräldraskapets gåva. Så är det en sagolik ynnest.Bättre kan jag inte förklara.


Jo, en sak till. Kom ihåg att vara som du tycker.

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla