Att vara Svenssonfattig

Man känner sig ödmjuk när man står i mataffären och räknar kronor. Till och med ören, fast de rent fysiskt inte finns längre.

Allt är som ett enda räknetal. Dagarna på jobbet, procenten man vill gå ned i tid, dagarna man vabbar, blanketterna man fyller i, kläderna man köper och märken man väljer, mataffären man storhandlar på och vilket land kossan till köttfärsen kommer ifrån. Och så bilarna, huset och underhållet på dessa båda. En, två, sjutton, femtio, sjuhundra, fem tusen ... Jaha, oj, det här blev visst också en dyr månad! Det är en bedrift att använda pengarna rätt. Man kan kolla på Lyxfällan och känna sig som en stjärna och sedan går man ändå på korkade erbjudanden, för dyra försäkringar och sedan kommer den där rena olyckan. Vem hade kunnat förutse att bromsarna på bilen skulle behöva bytas ut samma månad som vabbdagarna var som flest? Skittrist. Rent ut sagt. Det är vad det är. Att behöva tänka på pengar. Men så märker jag att jag helt plötsligt gjort det till en sport, där jag står med miniräknaren på ICA. Den lilla fighterna väcks i mig. Hur mycket mat och blöjor kan man få för exakt 827 kronor? Men en sak ska göras klar: Jag och min familj har det jättebra. Vi har förmånen att kunna få ihop vår ekonomi, betala våra räkningar och äta oss vrålmätta varje dag. Och för det är jag tacksam. Verkligen. Tacksam. För att vi är inte på väg att slungas ner i något svart hål av skulder eller inkasso. Vi har det helt enkelt Svenssonfattigt. Och då kan man kosta på sig att se den snåla budgeten som en sport, istället för att deppa ihop över att jag inte kan köpa den dyra osten och nya bodys till barnen. Den här månaden. Och så finns det en annan bra sak med att utsättas för detta. Man tvingas hålla sig ödmjuk. Och inse hur bra vi egentligen har det.Så jag gör ett tillägg. Det är skittrist. Att behöva tänka på pengar. Men, när man ändå fixat det under den uslaste av usla månader, så kan man känna sig stolt. Barnen har fått allt de behöver. Allt är okej. Egentligen. Bara att man inte kan hänga med i den där materialistiska snurren just då. Och man känner sig lite utanför och missunnad. Lite som en sur fyraåring. Men när man ändå fixat månaden, då har man förmånen att känna sig överlycklig när man väl har råd att ta en fika på stan. Och när man sitter där på det mysiga caféet och rör om i sin latte så har man lyxen att kunna tänka:


- Det hade kunnat vara värre. Mycket värre.


0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla