Baka, baka liten Signe

Vi har bakat ihop. För första gången. Min dotter och jag. Hon är tre år och för allra första gången fick hon med stolt blick dra på sig storebrors Bamse-förkläde och stå på pallen. Och hålla i träsleven och röra. Hon tittade upp på mig med strålande blick. "Vi baka mamma!" utbrast hon med lycka i rösten. "De joligt baka med dej, mamma!" Hennes solskensblick drabbade mig med blandade känslor. Insikten om att detta vår första gång - vårt första bakningstillfälle - gav mig lycka, men samtidigt ett hugg av dåligt samvete. Den påminde alldeles övertydligt om vilken pressad tillvaro vi levt (och fortfarande lever), att det inte blivit någon bakning. Särskilt ingen barn-bakning. Och har det blivit det så har det varit endast storebror som fått hjälpa till när dubbletterna sovit. För vi har bara inte orkat. Tre par ivriga vevande armar och trettio små pillande fingrar har känts för jobbigt. Oöverkomligt, rent ut sagt. Även det nötande gallskriket som följer därpå när man lyfter bort en eller två från den åtrådda platsen vid bakbänken. Vetskapen om dessa gallskrik har stängt alla baknings-dörrar med en stor smäll. Inget sånt lull-lull i den här familjen. Gång på gång har jag konstaterat att det är så det är för oss. Men inte utan att känna små droppar av sorg i mitt hjärtas hus. Nu har Signe och Henry fyllt tre år. Tempot har inte stillats. Kriserna är fortfarande ständiga, pockande och fler än det finns föräldrar och hjälpande armar och ben i huset.

Ändå har någonting förändrats. Något subtilt. Och detta veta jag på grund av att en tanke armbågade sig fram till mitt medvetna och sade: "Du ska baka till Signe och Henrys kalas!" En tanke som inte överlevt enda fram till mitt medvetande på flera år. Men nu kom den. Så något har hänt. Kanske att vi faktiskt sover på nätterna. Att det blir någon enstaka halvtakt med pauser i vår familjesymfoni ibland.Jag vet inte. Men jag uppbådade orken, modet och kraften till att baka kladdkakor till Signe och Henrys 3-års kalas. Jag gjorde det och jag gjorde det tillsammans med Signe. Fråga mig inte riktigt hur jag lyckades ro det i land, men kladdkakor blev det, i långa banor.

Till min stora förvåning följde Signe högtidligt alla mina förmaningar vid bakbänken. Hon accepterade sin roll som andre bak-chef med ett litet "eh, jaha", vilket helt klart hjälpte modern att behålla sitt lugn. Hon stod och höll slickepotten som jag strax skulle använda till att skrapa ut smeten i bakformarna. För ett ögonblick vände jag ryggen till och sedan kom jag på: "Du stoppar väl inte slickepotten i munnen, Signe?" Kort paus. "Nä-ej", svarar Signe bestämt. "Bra" sa jag och började skrapa ur smeten med slickepotten. Liten längre paus. "Jag baja, baja pussade på den, mamma." (Men kalasgäster, oroa er inte. Kakorna gräddades i 200 grader.)


0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla