Augusti har kommit klivande med stormsteg. Allt vi kan göra är att lyfta på hatten och låta augustimannen stiga på med sina mörka sensommarkvällar och stråk av höst i luften. Många förvärvsarbetande människor traskade pliktskyldigt tillbaka till sina arbeten idag, efter vad man ändå måste klassificera som en riktig kanonsommar.(Inte ens den truligaste nordbo kan komma och säga att sommaren 2011 var en dyster syn). Hur som helst. Själv är jag inne i min andra semesterperiod. Men jag skulle vilja rätt och slätt kalla det för tid. Jag skippar helst alla begrepp som "semester" och "ledighet". De är laddade med så många olika föreställningar. Jag har helt enkelt tid tillsammans med barnen. Jag viker två veckor i kalendern och ställer mig till deras förfogande - som kontrast till större delen av året då jag måste ställa mig till min arbetsgivares förfogande.Och jag snackar inte om den slentrianmässiga uttrycket "kvalitetstid". För jag tror inte det finns någon magisk kvalitetsformel. Den enda kvalitetsskillnaden på tid man kan ge till sina barn är mängden man ger. Ekvationen tror jag lyder: Mängden och närvaron. Förälder, barn, ihop, gott om tid. Och detta gör jag inte för att ladda mina egna batterier. Tvärtom, jag stupar i säng som en urvriden trasa och vaknar med en rivstart varje morgon. I brutalt tempo som gör att jobbet framstår som en enda lång fikarast. Nej, jag gör det för att ge mina barn chansen att tanka sina "mamma-batterier" och jag får ladda mina "barn-batterier". Snart kommer hösten med sin tuggummivardag. Och då slukas tiden in i ett svart hål och så vips är det jul. De förtjänar att se sin mamma mer än ett streck som passerar i köket.Och jag förtjänar att uppdatera mig på vilka mina barn är, vad de gillar mest och leker helst. Allt de säger, som till exempel att Henry kallar macka för "djö-djö", Signe sjunger "Pippi-jaha" och Leonard utbrister att han "luktade upp mig". Så får jag dessutom träna på att bara vara mamma. Inte vardags-på-väg-till-jobbet-mamma. Utan deras mamma, den som jag är när jag bara är. Jag tror att jag i min trötthet ofta gömmer mig bakom vardagsmamman som inte hinner läsa bok, köra bilar och lyssna på långa, obegripliga utläggningar. Och så tänker jag. "Imorgon ska jag stanna upp. Jag ska. Till helgen. Så ska jag". NU gör jag det. Inte en dag för tidigt. Idag vågade jag till och med ägna hela dagen åt att inte göra någonting. Inte träffa några andra, inte åka iväg, aktivera oss. Nej, knappt lämna huset. Sådana dagar kan jag skrämmas av varje minut och timme. Så laddad med bara mamma-tid, att jag knappt vet hur jag ska bete mig. Det är ingen enkel sak. Att ge dem en dyr leksak är enklare. Men puh, det gick bra. Alla väggar står kvar, alla mentala sinnen är fortfarande i bruk. Alltså en bra dag. Och, för mig, en stor seger. När Henry gladeligen tänkte serva kattungarna på vatten och matskål så att mat och vatten tippade ut på kudden där de låg, så morrade jag ilsket åt honom. Då tittade Leonard bekymrat på mig och sa: "Men det gick bja. Kom ihåg att andas mamma." Förbluffad tittade jag på min snart femårige son och undrade för ett ögonblick vem som var barn och vem som var förälder. Så, jag ska försöka, Leonard. Att andas.
Alla dagar den här veckan här jag åkt i min bastuheta bil raka spåret från jobb, till dagmamma, till stranden.Där har vi med klibbiga ryggar och svettiga hårbottnar slängt av oss våra kläder och omfamnat den svala sjön. Och påbörjat vår stilla njutning. Det var i måndags som det klack till i mig. Jag bara måste åka och bada med barnen, fastän jag är inte har sällskap. Må det bära eller brista, tänkte jag. Jag som är en riktig badfantast har slokat inför det faktum att det vore rena galenskapen att ge sig på ett strandbesök med mina tre barn, framförallt ensam. För det är som att skolboken säger: "Ensam på standen med dubbel uppsättning 2-åringar. Dålig idé." Detta främst med tanke på Henrys energi som är lika sprutande som den är impulsiv. Jag såg framför mig ett maraton av livsfarlig bryggspringning. Ingen njutning, bara frustration. Men denna uthålliga sommarvärme fick mig att våga. Ta ett steg ut i det okända. Våga göra något som jag så många gånger förkastat som en omöjlighet. Och, vips, så stod jag där och tittade mig förvånat omkring. Henry har använt sin energi åt att som en katapult slängt ut precis alla strandleksaker ut i vattnet. Okej, lite irriterande (särskilt om det hamnar i huvudet på ett okänt barn), men överkomligt. Signe tittar strängt på alla barn som rör vid strandleksakerna som är ihärdigt utspridda av brodern. Ja, också helt överkomligt. De vanliga bråket om samma leksaker, ja, överkomligt. För det är ju standard. Nästan lite uppfriskande att förflytta vardagsbråken till lite nya miljöer. Liksom inte lika vardagstråkigt. Barnen blir snarare lite lugna av att få bryta mot de nötta lekarna därhemma.Få lufta sig, svalka sig och känna sig fri. Det verkar göra susen för dem. Tänk. Och så som grädden på moset. Pricken över i:et. Spaden i hinken. Så får jag själv snabbt doppa ner min stressmolande i den klara sjön. Känna doften av sommar då varm hud blandas med sjövatten. Blött hår droppar ner på axlarna medan man torkar i solen. För mig är det som att hitta rent guld.
Att bli rik på sommar. När sommaren får bli på riktigt. Ikväll satt jag och barnen bredvid varandra på bryggan och plaskade så mycket vi kunde med fötterna så vattnet skummade. Deras skratt bubblade ikapp med de flygande vattendropparna. Tack. Precis ett sådant minne som man behöver bära med sig från en riktig sommar.
Nu kommer jag överleva ännu en vinter.