Om själen kunde bli röd och inflammerad. Få sveda och värk. Såsom alla slemhinnor, körtlar och bihhålor i mitt huvud och kropp tycks fått. Då vet jag hur det skulle kännas. För jag känner att själen svider. Den är öm och röd. Skulle behöva kylbalsam och något bra preparat med lång bipacksedel.
För den här dagen, gör ONT. Den gjorde ont att leva. Ock ännu ondare att minnas. Nu när barnens fridfulla andhämtningar går att höras i den mörka stilla barnkammaren. Då värker själen av minnet. För jag orkade inte vara mamma idag. Vi orkade inte vara föräldrar.
Jag är sjuk sedan ett par veckor tillbaka och viruset vägrar lämna min kropp. Jag sover och äter vitaminer. Inget händer, mer än kraften bara mer och mer rinner ur mig. Men att inte orka är inget alternativ när man är mor av tre små guldlocksbarn. Det finns ingen anonymt eller lågmält över dem tillvaro som en sjuk och orkeslös mor lever i ett hus med sina tre små barn. Det är inte svårt eller krångligt att vara sjuk. Det är omöjligt. Det är som att säga åt regnet att inte falla. Det är omöjligt och lönlöst. Likaså är alla de behov som tre barn kräver av sin mor. Sjuk eller icke.
Och det som återstår är en seriekrock av tragiska situationer. Då modern krävs men orkar inte. Tillika en seriekrock av misslyckanden. En mamma som inte bara är sjuk, utan känner skuld över sitt oöverstigliga tillkortakommande. Och brottet jag gjort mig skyldig till är att vara mänsklig. Sjuk, mänsklig mor.
Jag förstår att jag inte borde vara så hård mot mig själv. Att sånt är livet och barn tål dåliga dagar, för de är ju så älskade. Så säger huvudet. Och det är förvisso sant. Men likväl. Att vara mänsklig är inte tillåtet när man vill vara Den Bästa Föräldern. Så då kvarstår ett minne av seriekrockar. Och en öm, röd svidande själ.
