Idag var det den oförstörda nyfikenhetens stora dag. Det var de pirriga magarnas och de lösa tändernas dag. Det var blyga blickar och rosetter i håret-dagen. Det var "undra-om-nya-fröken-är-snäll"-dagen. Det var dagen med startskottet till alla världens bokstäver, siffror, räkneord, ljudning, månader och lära sig räkna one-two-three-dagen.
Det var "undra-om-jag-har-någon-att-leka-med"-dagen. Det var dagen då nya roller skulle finnas och gamla skulle etableras. Det var när små människor känner sig stora och samtidigt darrande små. Det var dagen då föräldrar är stolta och tårögda, glada och vemodiga på samma gång. Det var en "vart-tog-tiden-vägen-?-han-var-ju-nyss-en-bebis"-dagen. Det är dagen som skriver historia. Som kommer att minnas och berättas om, förklaras och dokumenteras resten av livet. Det är dagen då man minns vad man hade på sig och vad det var för väder.
Om kompisen hade varit hos mormor och söta tjejen i klassen varit i Turkiet. Det var dagen då man blev in delad i Björngrupper och Delfingrupper, med kompisar som man kommer ha vaga och starka minnen av resten av sitt liv. Småfolk som står med sina små tår och fortfarande runda mjuka kinder, vid startlinjen för resten av skoltiden. Livet. Framtiden. Världen. Bara fantasin, och en eventuellt några verklighetsfaktorer, kan sätta stopp för vad de små spretiga namnskyltarna kommer att finnas på för arbetsplatser i framtiden. Spretiga bokstäver som kommer växa upp och bli artikulerade män och kvinnor. Människor som ska ta hand om Sverige. Idag var första dagen i första klass. Idag skrevs livshistoria.