Den goda cirkeln

I oktober 2006 skedde det. Då när mina egna behov för alltid puttades ner på andra plats. Min prins Leonard var född. Men detta var bara början.För i februari 2009 puttades jag på ett slag ner på fjärde plats. Prins nummer två Henry var född tillsammans med prinsessan (enligt mig, en fullblodig sådan) Signe var födda.


Sedan är det vi, föräldrarna, också. Ibland behöver vi ta hand om varandra. Under tuffa perioder, också bära varandra. Så ibland halkar jag helt enkelt ner på femte plats på behovsskalan. För det är nödvändigt, för att det är så vi gör när vi tar hand om varandra. Men det kan få en trött mamma att känna misströstan.


Jag har funderat en hel del på senaste tiden om hur det är att vara på fjärde, och ibland femte, plats. Att alltid bara få slänga en hastig titt i spegeln. Alltid ha ett kryller av barn runt sig när man går på toa. Med viss tur får man med sig sin egen handväska efter att man samlat ihop alla påsar, kassar och barntillhörigheter. På kvällarna mat och läggning, anpassat och skräddarsytt efter de små liven.Sedan, när allt är över för dagen, så snubblar man över alla "gilköer" (bilköer) och uttömda leklådor i soffan. Den stenhårda konkurrensen mellan tid och behov. Allt trängs tillsammans under himlavalvet av dygnets dyrbara timmar.Misströstan kan man känna när orken tryter.För vem finns där och fånga upp mig? När jag är sist på behovsskalan?


Igår fick jag magsjuka. Som alltid med den åkomman, så trodde jag att jag levt min sista dag på jorden och nu skulle gå kvalfull död till mötes. Men gryningen kom och det ondsinta viruset hade dragit bort från kroppen.


Jag låg utpumpad i min säng och Leonard kom tassande in till sängkanten.

-Jag ville baja kolla huj det äj med dej, mamma, sa han lite trevande. Ovan att se sin mor så inaktiv på blanka dagen. Jag förklarade att varit magsjuk och att jag inte kunnat äta något än. Han sken upp.

-Jag kan fixa mackoj till dej! Jag kan fixa jättemånga mackoj! Det äj baja att jopa näj du vill ha dom!

Jag blev rörd av han genuina omtänksamhet. Och det är dessa stunder man förstår. Att det är värt varenda sekund av "sist-på-behovsskalan"-slitet. För belöningen det är att få uppleva sina barns empati. Att jag, i mitt hårda icke-glamorösa arbete med att ta hand om tre guldlocksbarn bidrar till något större.

För den fina med att låta deras behov gå först i regn och solsken, natt som dag, dag ut och dag in - ger tusenfalt i återbäring. För jag bidrar med att få rusta tre små människoliv till deras liv ute i världen. Som en vacker dag själva kommer ha förmågan att göra samma sak. Låta sig vara sist på behovsskalan, för så gjorde deras föräldrar.


Och så bildas vardagsslitet istället till en god cirkel. Leonards mackerbjudande var som ett lysande exempel på detta. Omsorg och empati växer som en frodigt träd inom honom. Så tänk på det nästa gång du torkar kräk, snubblar över leksaker eller letar efter vantar.



Du bidrar till en god cirkel.

6 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla